(Insändt.) SVAR PÅ DOKTOR MARINS FRAMSTÄLLNING AF REGLERINGEN UTAF LÄKARETJENSTEN VID CARLSBORG. Herr doktor O. Marin, som varit förordnad till sjukhusläkare vid Carlsborg, har genom Aftonbladet (M 466 för d. 22 Juli) inför allmänheten klagat deröfver, att han genom Kongl. Maj:ts nådiga förordnande blifvit skild från nämde befattning och åtföljande aflöning. Dä tjensten icke var uppförd på stat, och Marin sedan flera år varit oförmögen att den behörigen förrätta, insåg nog hr M. att sjelfva åtgärden egde rättsenlig grund och att deröfver var föga att säga. För att vinna medlidande, väcka intresse för sig och sin ställning valde han den vanliga utvägen, att inför allmänheten framställa sig.såsom oskyldigt lidande, begagnande tillfället, att på sanningens bekostnad, tillfredsställa sitt hämndbegär mot misshagliga personer, och hopdiktade en roman, hvars hufvudsyfte synes vara att ådagalägga, det han vore ett offer för förföljelser, hvaruti chefer och befäl vid Ingeniörkorpsen skola deltagit. Då jag icke kan erkänna skyldigheten att, i följd af anklagelse i tidningarne, inför allmänheten redovisa för mina embetsåtgärder, hvilka bäst kunna inhemtas och utredas af tillgänglige offentlige handlingar, skulle anfallet emot mig, så förvriden saken än var framställd, icke föranleda något svar, om ej angreppet tillika varit rigtadt emot en värderad kamrat inom Ingen.korpsen, kapten Kleen, hvilken nu vistas långt från fäderneslandet och icke sjelf kan försvara sig emot de sanningslösa uppgifter och insinuationer hr M. emot honom tillåtit sig i dessa fria skapelser af en elak och samvetslös fantasi. Jag har således egenteligen för den frånvarandes skull kändt mig uppmanad, att upplysa rätta förhållandet, heldst tidningarne förklarat det tystnad skulle innebära ett erkännande af sanning i doktorns uppgifter. Kapten Kleen, hvars duglighet icke en gång hr M. lärer kunna bestrida, har såsom chef för en vigtig förvaltning på Carlsborg, haft äfven den förtjensten, att med ett oaflåtligt nit arbeta på upprätthållandet af ordning och lydnad i all tjenstgöring, som arbetets fortgång påkallat. Han har dervid haft det missöde, som vanligast åtföljer dylikt lofvärdt sträfvande, att råka i strid med sjeifviskheten, den falska fåfängan och små enskilda intressen. Den missbelåtenhet, som härigenom hos åtskilliga uppkommit, har beklagligen gifvit sig luft genom uppfinning och utspridande af sådana skandalösa, sanningslösa rykten, som hr M., med fullt vetande om dess grundlöshet, åter omtalar, och genom sådana låga insinuationer, som han med skicklighet förstår att framkasta. Denna hatfullhet har ej inskränkt anfallen till kapt. Kleen. För att såra honom, har den äfven rigtat dessa mot hans kamrater på stället, ja till och med mot verkställandet af de arbeten och byggnader, som af dem utföras. Hvarifrån allt detta förtal utgått, hvilka flitigast bidragit till dess utspridande, är hr doktor Marin mer än väl bekant. Han kan ej fördölja det i sjelfva sin sista tidningsartikel, detta försök i stor skala att sprida osanningar och försåtliga insinuationer, och att med känd skriftställareförmåga sammanhlanda tilldragelser, hvika ej hafva ringaste sammanhang, för att gifva allmänheten det intryck, att doktor M. frän kapten Kleens sida utstått en hätsk förföljelse, som slutat med upphörandet af doktorns förordnande. Att detta allt är en ren, af hr doktorn under prisande af sin sanningskänsla hopsmidd dikt skall synas af det följande, då jag utan att vidare befatta mig med insinuationerne, skall i sak fram lägga det väsentliga. I sin artikel söker hr M. inbilla läsaren att underkonduktörer blifvit inqvarterade i hr M:s bostad under det en myckenhet andra rum skulle varit lediga, och att han derunder lidit åtskilligt ofog, hvilket allt efter hans insinusation, skulle haft sin grunc i ovilja och skadebegär hos befälet. Rätta förhål landet är, att de 3:ne rum hr M. på särskild anhål lan fick bebo, icke utgjorde hans tjensteboning: at de hade sin serskilda utgång, men att derintill pi andra sidan stötte 2:ne rum, af hvilka hr M. under. stundom och då de stodo lediga, begagnade det ena såsom skräprum. Tillgången på lägenheter för befä och handtverkare m. fl. vid Carlsborg har, i motsat: med hvad hr M. uppger, merendels varit knapp. Jat kan intyga att vid det öfverklagade tillfället verklig behof föranledde de till Marin icke upplåtne rum mens begagnande. Befälhafvaren egde då icke, a undseende för hr M:s infall att anse rum, som ha ej egde begagna, för sine, derföre att de gränsad till hans, uppoffra andras grundade anspråk på e passande inqvartering. Kapt. Kleen eger dessuton den tillfredsställ!elsen, att hans af hr M. öfverklagad åtgärd till alla delar gillades af hr general Lefrer hvilken alltid visat hr M. välvilja, faktiskt uttala genom de tid efter annan hos K. M:t gjorde under dåniga framställningar hvarigenom hr M., oaktac sin oförmåga att fullgöra sina tjensteåligganden, bi behölls vid odeladt åtnjutande af befattningens in komster. De omtalade olägenheterne, afklädde dei utstyrsel hr M. gifvit dem, voro ej svårare, än den man ofta får, och hr M. icke sällan fått utan kno underkasta sig. Om kapt. Kl!ten nödgades något in skränka ett utrymme och den beqvämlighet hr M tillegnat sig, skedde sådant destomindre af ovilja oci skadebegär, som hr M. sjelf medger, att kapt. Kleen när hr M. fick ett svårare sjukdomsanfall, ställde s till att hr M. efter sin önskan blef befriad från de för honom i hans dåvarande tillstånd, besvärlig grannskapet. Detta allt kan bevisa huru poesien ho SEED TT ORKEN Nera RN Do RER