efterhöra min borgen.. Emedlertid utmärkte han med nämnde då opåkallade yttrande, en anklagelse emot sig sjelf, om hvad han då bäst visste, nemligen att jag hade orsak att icke tycka mycket väl om honom. Beträffande den sten och sand, hvyarom min angifvelse handlar, och der en nolla förmycket tillkommit mig ovetande i afseende på stenen — förmodligen för att få kalla uppgiften sanningslös — så visar förklaringen, att konungens befaliningshafvande i stället för att ätlyda Kongl. Maj:ts nådiga befallning om försäljning af dessa materialier, tillåtit ett annat användande deraf. Jag hade upplagt cirka sexhundra lass sand, och att ett lass sand framkördt ännu kostar i Wexiö 24 sk. bko, hvilket för 600 lass utgör 300 rdr, och att den framkörda stenen utgjorde sextonhundra lass, är i förklaringen erkändt, och jag skulle vid byggnaden förlidet år gerna betalt 16 sk. bko lasset, hvilket för sextonhundra lass gör 3533 rdr 46 sk. bko, eller för sand och sten tillbopa en summa af åttahbundratrettiotre rdr sexton sk. bko. Huru har nu detta förråd kommit Kongl. Maj:t och kronan till godo? I stället för att genom i nåder anbefalld försäljning låta medlen ingå iränteriet, har konungens befallningshafvande låtit byggnadskommittåen disponera deröfver och att genom resolution afstå dem till hr grefve Hamilton. Huru har hr landshöfdingen här vakat öfver statens rätt? Då man betraktar det utlåtande från byggnadskommittcen, som han bifogat sin förklaring, och efterser att detsamma är den 7 sistl. April meddeladt, i följd af skrifvelse ett par dagar förut, eller den 3 i sagde månad, så vill det synas, som hade br landshöfdingen derhän varit underlåten, att han icke ens vetat reda på dessa materialier, innan han fick det åberopade utlåtandet eller innan mina klagomål väckt till omtanka derom, helst det annars icke kunnat vara orsak, att begära upplysning af byggnadskommitteen. Men hvar står dock i något gällande dokument, att statens tillgångar skulle efter sagde kommitttes mening användas till att planera den del af förra residenstomten, som skulle utläggas till gata? Då entreprenören Hamilton skulle gräfva till nyaste residens-grundvalen, var det en fördel för honom att bafva förut befintliga källare och grundvalsgropar, för att der nedkasta den jord och sand, som genom nödig gräfning till den nya grunden måste uppkastas; ty annars hade herr entreprenören måst med kostnad låta bortköra den, såsom icke tjenlig till murning, och kunde derföre ingenting i sitt slag vara oskäligare, än att skänka bort en statens tillgäng för det entreprenören skulle begagna tillfället att inspara några hundratais körslor. Och ho har berättigat byggnadskommitteen, att inlåta sig i något hithörande afslutande, efter som den har, såsom dess ord lyda, ansett sig både berättigad och pligtig vidtaga dessa åtgärder? Om nu herr landshöfdingen sjelf gjort allt detta, eller låtit andra göra det, så är statens skada Jika stor, och lär icke kunna betraktas annorlunda än såsom skedt med hr landshöfdingens samtycke, direkte eller indirekte gifvet, enär han, i stället för att hindra ett sådant tilltag, gillat det, genom att nu til sitt försvar hafva åberopat det; och mina förutsätt ningar om hr grefven äro då icke, efter min öfvertygelse, mer oförskämda, än hans sätltatt förklara sig. Emedlertid hyser jag den förhoppning, att Riksens Ständers justitieombudsman skall anse en statens förnärmelse på 833 rdr 16 sk. bko vara något för mycket till att taga såsom godtgjord med den här afsedda förklaringen och att, om än staten kan lida denna hånande förnärmelse, är likväl kränkningen af min rätt till 49.:000 rdr bko arbetslön, hvaraf en betydlig örtjenst kunde blifvit, således förmycket känbar för m:g, för att kunna göras om intet genom en antagen högdragen min, eller genom någon vrängd framställning, jemte utrop om osanning och om oförskämda örutsättningar med mera dylikt, hvars beskaffenhet ir alltför genomskinlig för att skyla en juridisk nakenhets blygd. Hvad öfrigt jag i min klagoskrift anfört och som br grefven och landshöfdingen med låtsadt förakt förbigått, anhåller jag, att det icke må blifva förbigånget uti den fiskaliska aktion, som jag fortfar att päyrka. Sölvesborg den 28 Juli 4845. O. Borgström. Lika lydande med den till justitieombudsmansexpeditionen d. 6 Augusti 1845 ingifne påminnelseskrift; betygar ex officio C. A. Sundin. Oo