passande och beqväm våning, som ni kan vara bela
ten med — om der också icke blir 48 rum.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
Murmästaren Borgström e:a landshöfdingen
gr. Mörner.
(Slut från gårdagsbl.)
Något besynnerligt förekommer det ordet torde
som herr grefven lagt fram liksom till grundval för
sin vidare tillskapning af nya, förut förtegade skäl
ty det heter i förklaringen, näst intill uppgiften om
residens- grundvalens oduglighet, att den betydliga
skuld, hvaruti jag förut häftade till staten, jemväl
torde tagits i betänkande,. Då man af ordställnin-
gen således ser, att herr grefven i denna del icke är
säker i silt minne, befinnes hans yttrade förmodan
hafva svagare grund, än den först började residens-
byggnaden.
Om herr grefven torde haft någon fruktan för
min betydliga skuld till staten, såsom hans ord för-
anleda, så hade ban med ett statsekonomiskt hufvud
bordt resonera så här: Borgström häftar för en be-
tydlig skuld; hvad skall han betala med? Jo, nu får
han liqvid med staten, sedan han ställt borgen för
den åtagna nya residens-byggnaden på 49,000 rdr
b:ko; staten fär här en förträfflig säkerhet, och kan
genom qvittning göra sig betalt för dess betydliga
fordran hos Borgström.
Änskönt detta ligger temligen öppet, så har likväl
herr grefve Mörner visat sig mer omtänkt att gynna
herr grefve Hamilton med byggnadsförtjenst, än sta-
ten med qvittnings tillfälle.
i Det är ej värdt att herr grefve Mörner undskyllar
sig med den klandrade förra residens-grundvalen cl-
ler säger: Detta qvittningstillfälle hade jag gernasko-
lat bereda, om icke den förra grundvalen varit så o-
duglig; ty herr grefven kan icke göra troligt, mindre
styrka, att han hade något begrepp, mindre någon
öfvertygelse om odugli ghet i mitt föregående arbete,
eller att i hans tanke ingått annan beräkning, än att
skaffa herr grefve Hamilton byggnadsförtjensten, och
att han, för vinnande af detta mål, gjort såsom han
gjort, och då ban genom min angifvelse helt ovän-
tadt blifvit satt i förklaringsnödvändighet, har han,
blottad på verkliga skäl, sökt till att dikta skenbara,
fastän hans genius synes hafva varit honom mycket
ogunstig.
Men jag har kanske för länge förbigått en anmärk-
ning! Änskönt jag icke anklagat landshöfdingeembe-
tet i Wexiö, utan herr grefve Mörner personligen,
för visadt sidoinflytande och eget personligt missbruk
af sitt embete, har likväl förklaringen fått liksom en
embetsform, då den är daterad i Wexiö landskontor
och kontrasignerad af en W. Läng.
Men fastän herr grefven nu blifvit antastad i och
för dess embetsmissbruk, var det dock ingen embets-
förklaring och derföre icke heiler nägon kontrasig-
nant, som päkallades, utan det var personligen herr
grefven sjelf, och anmärker jag detta desto hellre,
på det frågan må, utan obehörig utsträckning, kon-
centreras kring sitt egentliga föremål och säledes
drabba den sannskyldige; dock, om herr justitieom-
budsmannen anser, att de herrar och män, som å
auktionsdagen förvaltade landshöfdingeembetet och
dervid låte leda sig af ett obehörigt sidoinflytande,
böra ställas till laga ansvar ihop med hr grefve Mör-
ner, så är ännu en person tillatt höra, som är i sa-
ken delaktig, och jag vill icke, genom någon eftergift
emot någon, afstå något af min talan, så vida som
sådant kan leda till hinder för mitt påstående om
full skadeersättning.
Men ehvad frågan tages mer eller mindre vidsträckt
emot den personal, som den kan angä, så bör jag
icke underlåta en serskild anmärkning emot en an-
nan del af förklaringen, eller den delen der det he-
ter, då muraren Borgström bäst vet, att han på
Konungens befallningshafvandes underd. framställning
tillgodonjutit icke blott den betydligt ökade ersätt-
ning för nedlagd kostnad och arbete på grunden till
tillämnad residensbyggnad härstädes, utan ock de för-
månliga återbetalningsvilkoren af uppburet förskott
till samma byggnads uppförande, så var det i san-
ning högst oväntadt, att han skulle emot underteck-
nad, landshöfding, vända de mest obefogade anspråk.
Detta citerade stycke ur förklaringen påkallar helt
säkert en särskild förklaring! Eller hvad vill hr gref-
ven egentligen hafva sagt med denna strof? Förmod-
ligen skall den innefatta en anspegling, liksom hade
han genom sin framställning till Kongl. Maj:t satt
mig i så särskild tacksamhetsförbindelse för ökad er-
sättning och goda vilkor, att det varit högst ovän-
tadt, att nu få höra anspråk, vittnande om ingen
tacksamhet och jag således mätte synas högst oför-
skämd, som i medvetandet af hans godhet i ett mål,
belönar med klagan i ett annat.
Men herr grefven har i den tiden och i det målet
nödvändigt gjort endera — antingen rätt celler orätt.
Har han genom gynsam framställning skaffat mig
mer ökad ersättning eller förmånligare vilkor, än jag
borde hafva, så är sådant ett erkännande af honom
sjelf, att han äfven då gjort ensidig framställning
till att gynna mig, likasom han gjort framstäl!ning
för att på min bekostnad gynna hr grefve Hamilton,
och sådan godhet emot enskild man på det allmän-
nas bekostnad är väl icke värd mycken tacksamhet.
Har han deremot den gången icke å sitt embetes
vägnar gjort utan hvad han rätteligen bordt göra,
så är det nog betänkligt, huru han kunnat anse det
för en sådan raritet, att jag derföre skulle stå i nå-.
gon särskild tacksamhetsförbindelse, eller derföre vara
förbunden till att stillatigande låta kränka min rätt
i annat mål.
Men då hr grefyen vädjat till mitt medvetande ge-
nom detta uttryck, då murarcn Borgström bäst
vel, så vill jag yppa detta mitt medvetande, och det
är, att hr grefven öfvertalte mig, att nedsätta mina
dåvarande anspråk, genom mig gjord anspegling om
företrädesrätt till den tillämnade nya entreprenaden
ä den tillämnvade nya residensbyggnaden. Dessa mina
klagomål ingifva nog tydliga begrepp om det värde
herr grefvens ord emellan fyra ögon fått ega. Jag
hade dock denna gång icke skolat inblanda något
härom, om hr grefven icke i sin förklaring åberopat
hvad jag bäst vet. Jag vet ock lika väl en annan
anekdot emelian hr grefven och mig, som har sam-
manhang med frågan; då jag kom upp till hr gref-
ven någon tid efter det han spelat mig entreprena-
den ur händerna, så sade han helt fryntligt: pherr