men med dess friskare klimat, och det är verkligen för mycket begärdt, att han då, af pur generositet, skulle cedera ett honom med full rätt der tillkommande boställe. Då föreställa Vi oss, att han, likväl lemnande amiral K. tills vidare i orubbadt bo, kunnat säga till sin expeditionschef ungefär så här: Hör på, min herre! Jag vet alltför väl, att då ni under min företrädare mottog ert embete, var det på det vilkor, att kan skulle skaffa er boställe, och han upplät sitt till er; men hans enskilda vilkor binda icke mig, helst jag, fullt uppskattande alla edra förtjenster och ogerna mistande er, likväl icke anser er lika oumbärlig eller oersättlig; af de och de skälen måste jag nu sjelf ha våningen, och ni får lof aMytta; det står er naturligtvis alltid fritt att lemna tjensten, då de vilkor, hvarmed ni mottog den, icke kunna längre uppfyllas, och pi har lyckligtvis alltid er lugna och rätt goda öfverkommissarietjenst i Carlskrona i bakhåll att återgå till. Jag ger er betänketid och ett eller ett ha!ft års tid att rangera er för er flyttning, eller — blir ni qvar utan våning? — Detta vore naturligtvis blott ett litet prof, och vi skulle våga hålla hundra mot ett, att sedan expeditionschefen en stund vändt på sin plymagerade hatt, skulle han numera svarat: Herr statsråd! jag reser — icke tillbaka! jag blir qvar — utan våning — Säkerligen hade sjöministern då leende sagt: Nu tycker jag om er, jag har blott velat pröfva er, och som jag är mycket nöjd mer er, vill jag icke beröfva er nägot af edra inkomster; jag vill åt er i staden hyra en passande och beqväm våning, som ni kan vara belåten med — om der också icke blir 48 rum.