men med dess friskare klimat, och det är verkligen
för mycket begärdt, att han då, af pur generositet,
skulle cedera ett honom med full rätt der tillkom-
mande boställe. Då föreställa Vi oss, att han, likväl
lemnande amiral K. tills vidare i orubbadt bo, kun-
nat säga till sin expeditionschef ungefär så här: Hör
på, min herre! Jag vet alltför väl, att då ni under
min företrädare mottog ert embete, var det på det
vilkor, att kan skulle skaffa er boställe, och han upp-
lät sitt till er; men hans enskilda vilkor binda icke
mig, helst jag, fullt uppskattande alla edra förtjen-
ster och ogerna mistande er, likväl icke anser er lika
oumbärlig eller oersättlig; af de och de skälen måste
jag nu sjelf ha våningen, och ni får lof aMytta; det
står er naturligtvis alltid fritt att lemna tjensten, då
de vilkor, hvarmed ni mottog den, icke kunna läng-
re uppfyllas, och pi har lyckligtvis alltid er lugna
och rätt goda öfverkommissarietjenst i Carlskrona i
bakhåll att återgå till. Jag ger er betänketid och
ett eller ett ha!ft års tid att rangera er för er flytt-
ning, eller — blir ni qvar utan våning? — Detta
vore naturligtvis blott ett litet prof, och vi skulle
våga hålla hundra mot ett, att sedan expeditionsche-
fen en stund vändt på sin plymagerade hatt, skulle
han numera svarat: Herr statsråd! jag reser — icke
tillbaka! jag blir qvar — utan våning — Säkerli-
gen hade sjöministern då leende sagt: Nu tycker jag
om er, jag har blott velat pröfva er, och som jag är
mycket nöjd mer er, vill jag icke beröfva er nägot
af edra inkomster; jag vill åt er i staden hyra en
passande och beqväm våning, som ni kan vara belå-
ten med — om der också icke blir 48 rum.