inträde. Amelies sköna flöjtstämma, ackompanjerad af barpan, klingade genom rummet. För Hilma och Theodor, som sutto i skuggan vid motsatta sidan, för att bättre njuta af musiken, syntes sångerskan vid fönstret upplyst af månglansen, framstående som en tafla. Oitast till harpan, isynnerhet om aftnarne, var det egna fantasier, Amelie lät höra: Än var det själfulla variationer öfver något älsklings-thema, utan sång, än fullkomlig improvisation. I denna var det henne svårt att fängsla sina känslor. Som vi förr en gång hafva sett; var det en sådan som lät Theodor ana ett återsyvar till hans kärlek — det varsen sådan, som skulle förråda den för Hilma. När en gång inspirationen fått makt med Amelie, visste hon ej. sjelf huru tydligt hennes själ uttalade hvad som bodde i dess innersta. Hon hade nu börjat att måla den vänskap, som öfvergöt hennes lif med ny glans; men liksom den blott var en slöja, som dolde den djupaste passion — till och med för henne sjelf — så blef den milda början af hennes improvisation snart utbytt mot glödande ord, musik så passionerad, som någonsin Beethoven komponerade. Hilma kände sig först djupt rörd; hon fann orden liksom tagna ur sitt hjerta, fast hon ej förr kunnat gifva dem form. Hon undrade att Amelie, som ,aldrig älskat, kunnat känna så. Allt mera grep henne den mäktiga andan i sången — hon utsträckte handen, för att trycka Theodors; hon var åter försatt i de tider, då deras tankar möttes, då de alltid förstodo hvarandra; men — ingen utsträckt hand mötte hennes nu, som då! Hon såg upp — han var borta! Det var åter dessa ocmoiståndliga toner, som han en gång förr