inträde. Amelies sköna flöjtstämma, ackompan-
jerad af barpan, klingade genom rummet. För
Hilma och Theodor, som sutto i skuggan vid
motsatta sidan, för att bättre njuta af musiken,
syntes sångerskan vid fönstret upplyst af mån-
glansen, framstående som en tafla.
Oitast till harpan, isynnerhet om aftnarne, var
det egna fantasier, Amelie lät höra: Än var det
själfulla variationer öfver något älsklings-thema,
utan sång, än fullkomlig improvisation. I denna
var det henne svårt att fängsla sina känslor. Som
vi förr en gång hafva sett; var det en sådan som
lät Theodor ana ett återsyvar till hans kärlek —
det varsen sådan, som skulle förråda den för
Hilma. När en gång inspirationen fått makt med
Amelie, visste hon ej. sjelf huru tydligt hennes
själ uttalade hvad som bodde i dess innersta. Hon
hade nu börjat att måla den vänskap, som öfver-
göt hennes lif med ny glans; men liksom den
blott var en slöja, som dolde den djupaste pas-
sion — till och med för henne sjelf — så blef
den milda början af hennes improvisation snart
utbytt mot glödande ord, musik så passionerad,
som någonsin Beethoven komponerade.
Hilma kände sig först djupt rörd; hon fann
orden liksom tagna ur sitt hjerta, fast hon ej förr
kunnat gifva dem form. Hon undrade att Ame-
lie, som ,aldrig älskat, kunnat känna så. Allt
mera grep henne den mäktiga andan i sången —
hon utsträckte handen, för att trycka Theodors;
hon var åter försatt i de tider, då deras tankar
möttes, då de alltid förstodo hvarandra; men —
ingen utsträckt hand mötte hennes nu, som då!
Hon såg upp — han var borta! Det var åter
dessa ocmoiståndliga toner, som han en gång förr