henne. Här var det täflan — här var det han som ofta bländades, som kände födas nya tankar och ideer. En afton hade modren på en stund aflägsnat sig; den nedgående solens sista strålar upplyste rummet och kastade sitt skimmer öfver Amelies fina ansigte. Då reste hon sig hastigt och blickade ut öfver det förgylda hafvet, hvaruti dagens drottning nedsönk. Det hade ej varit en så klar afton sedan Amelie började besöka de yttre rummen. Så länge ännu någon stråle brann vid horisonten, hvilade hennes blick derpå. Sedan, efter någon tystnad, vände hon sig med tårfulla ögon mot Theodor, och utbrast: Då jag sist såg solen nedgå här, det var i höstas, kort innan vi reste till Stockholm, då trodde jag att denna vår äfven skulle blifva min vår! Förundrad såg han på henne, väntande närmare förklaring. Hvem om ej hon, kunde sägas vara 1 lifvets vår., Hon förstod att han ej kunde följa tråden af hennes tankar, och fortsatte: pVåren är ju utvecklingens tid — den tid då det utsådda fröet spränger skalet och uppspirar i förädlad gestalt! — så hoppades äfven jag att fjettrarne, som hålla min själ fängslad, skulle brytas! att detta usla skal, som omgifver den och hindrar alla ädlare frön att utvecklas, skulle sönderfalla — att mitt bättre jag, skulle likasom solen nu — nedsjunka i evighetens ocean. Men Gud har ej så velat, och jag tackar honom för min moders, min faders skull! — Jag har, under min långa sjukdom, lärt att inse huru egennyttig min längtan dit upp var! — och för deras skull har jag underkastat mig all medicin, alla före