henne. Här var det täflan — här var det han
som ofta bländades, som kände födas nya tankar
och ideer.
En afton hade modren på en stund aflägsnat
sig; den nedgående solens sista strålar upplyste
rummet och kastade sitt skimmer öfver Amelies
fina ansigte. Då reste hon sig hastigt och blic-
kade ut öfver det förgylda hafvet, hvaruti dagens
drottning nedsönk. Det hade ej varit en så klar
afton sedan Amelie började besöka de yttre rum-
men. Så länge ännu någon stråle brann vid ho-
risonten, hvilade hennes blick derpå. Sedan, efter
någon tystnad, vände hon sig med tårfulla ögon
mot Theodor, och utbrast:
Då jag sist såg solen nedgå här, det var i hö-
stas, kort innan vi reste till Stockholm, då trodde
jag att denna vår äfven skulle blifva min vår!
Förundrad såg han på henne, väntande när-
mare förklaring. Hvem om ej hon, kunde sägas
vara 1 lifvets vår.,
Hon förstod att han ej kunde följa tråden af
hennes tankar, och fortsatte:
pVåren är ju utvecklingens tid — den tid då
det utsådda fröet spränger skalet och uppspirar i
förädlad gestalt! — så hoppades äfven jag att
fjettrarne, som hålla min själ fängslad, skulle
brytas! att detta usla skal, som omgifver den
och hindrar alla ädlare frön att utvecklas, skulle
sönderfalla — att mitt bättre jag, skulle likasom
solen nu — nedsjunka i evighetens ocean. Men
Gud har ej så velat, och jag tackar honom för
min moders, min faders skull! — Jag har, under
min långa sjukdom, lärt att inse huru egennyttig
min längtan dit upp var! — och för deras skull
har jag underkastat mig all medicin, alla före-