itt barn! Derpå hvilar alla hans framtida förIOppningar.) Hon visste icke att Theodor genom flera lyckiga kurer redan skaffat sig rykte i sin landsort. Snarare var det hans menniskoälskande sinne, som rördes af föräldrarnes bekymmer; af det sorgliga skådespelet af en så ung, så älskvärd varelses lidande, hvilket talade hos honom; eller — kanske en gryende känsla, icke anad af honom sjelf. Allt nog! i ömmare vård hade aldrig grefvinnan kunnat lemna psin lefnads sol och lycka. Och verkan deraf började alltmer blifva synbar. Småningom kunde Amelie hela dagar sitta uppe på soffan. Bleka rosor började färga hennes kinder. Då var det den unge läkarens omsorg att muntra och förströ henne och modren. Grefven var ofta frånvarande. Slottets förträffliga bibliothek gaf ämnen till rik och omvexlande sysselsättning. Theodor läste ofta högt, och man reflekterade sedan öfver hvad man läst. Amelies rika själ öppnade sig allt mera för hans blick. Mången gång förstummades han af hennes blixtrande snille och stora kunskapsförråd. Han unlrade ej längre öfver hennes aftyning. Der var ör mycket själ, bon hade för mycket öfverlemnat sig åt dess utveckling, att ej hennes klena ysik skulle duka under. Han fann snart att nan ännu måste med yttersta varsamhet, låta venne njuta af denna sysselsättning. Han valde lerför alltid de mest muntrande och lätta. Aldrig ännu hade han varit tillsammans med ågon, som så uppväckt och eldat hans eget nille och stora förmögenheter. Tillsammans med Tilma var det han, som undervisade, som höjde