itt barn! Derpå hvilar alla hans framtida för-
IOppningar.)
Hon visste icke att Theodor genom flera lyck-
iga kurer redan skaffat sig rykte i sin landsort.
Snarare var det hans menniskoälskande sinne,
som rördes af föräldrarnes bekymmer; af det
sorgliga skådespelet af en så ung, så älskvärd va-
relses lidande, hvilket talade hos honom; eller —
kanske en gryende känsla, icke anad af honom
sjelf. Allt nog! i ömmare vård hade aldrig gref-
vinnan kunnat lemna psin lefnads sol och lycka.
Och verkan deraf började alltmer blifva syn-
bar. Småningom kunde Amelie hela dagar sitta
uppe på soffan. Bleka rosor började färga hen-
nes kinder. Då var det den unge läkarens om-
sorg att muntra och förströ henne och modren.
Grefven var ofta frånvarande. Slottets förträffliga
bibliothek gaf ämnen till rik och omvexlande
sysselsättning. Theodor läste ofta högt, och man
reflekterade sedan öfver hvad man läst. Amelies
rika själ öppnade sig allt mera för hans blick.
Mången gång förstummades han af hennes blixt-
rande snille och stora kunskapsförråd. Han un-
lrade ej längre öfver hennes aftyning. Der var
ör mycket själ, bon hade för mycket öfverlem-
nat sig åt dess utveckling, att ej hennes klena
ysik skulle duka under. Han fann snart att
nan ännu måste med yttersta varsamhet, låta
venne njuta af denna sysselsättning. Han valde
lerför alltid de mest muntrande och lätta.
Aldrig ännu hade han varit tillsammans med
ågon, som så uppväckt och eldat hans eget
nille och stora förmögenheter. Tillsammans med
Tilma var det han, som undervisade, som höjde