nan. Ehuru icke mera ung, är hon skön ännu och hennes enkla men ädla hållning öfverensstämde med hennes höga börd. Hon hade länge upphört att arbeta och med tiårfulla ögon be: traktat dottren, öfver hvars anlete en stilla slum. mer började sänka sin hvila. Hon vinkade åt Theodor, som satt och läste en fönsterfördjupning, att nalkas och sade mer sakta röst för att ej störa slumrerskan: Kan jar då tryggt lita på det ord att hon, att min Ame lie ej längre sväfvar i fara; att denna svaghet ä! öfvergående — att hon skall kunna blifva frisk ? och en qvalfull ängslan målades i hennes drag tvifvel i hennes blick. Hon syntes lika mycke frukta att läkarens ord voro ämnade blott at ingjuta ett bedrägligt hopp i hennes bjerta, son att få höra honom återtaga dem. Jag hoppas det, med Guds hjelp! fru gref vinnan, svarade Theodor; men då han såg uttryc ket i hennes ansigte, skyndade ban att tillägga Ja, jag är så öfvertygad derom, som en läkar med min unga erfarenhet kan vara Och : sjelfva tonen var något så förhoppningsfullt, som mer än orden ingjöt lugn hos henne. Det var som hade någon oförklarlig känsla anslagit er sträng i hans själ, hvars klang kom en likstämmig i modershjertat att röras. Det förekom henne, som om äfven hans sällhet berodde pi Amelies tillfrisknande, och då hon sedan tänkte derpå, härledde hon det från hans kärlek för sil! kall. Troligen,, sade hon för sig sjelf, är detta hans första större kur på eget ansvar, och han betraktar den med samma ömhet, som en mor