nan. Ehuru icke mera ung, är hon skön ännu
och hennes enkla men ädla hållning öfverens-
stämde med hennes höga börd. Hon hade länge
upphört att arbeta och med tiårfulla ögon be:
traktat dottren, öfver hvars anlete en stilla slum.
mer började sänka sin hvila.
Hon vinkade åt Theodor, som satt och läste
en fönsterfördjupning, att nalkas och sade mer
sakta röst för att ej störa slumrerskan: Kan jar
då tryggt lita på det ord att hon, att min Ame
lie ej längre sväfvar i fara; att denna svaghet ä!
öfvergående — att hon skall kunna blifva frisk ?
och en qvalfull ängslan målades i hennes drag
tvifvel i hennes blick. Hon syntes lika mycke
frukta att läkarens ord voro ämnade blott at
ingjuta ett bedrägligt hopp i hennes bjerta, son
att få höra honom återtaga dem.
Jag hoppas det, med Guds hjelp! fru gref
vinnan, svarade Theodor; men då han såg uttryc
ket i hennes ansigte, skyndade ban att tillägga
Ja, jag är så öfvertygad derom, som en läkar
med min unga erfarenhet kan vara Och :
sjelfva tonen var något så förhoppningsfullt, som
mer än orden ingjöt lugn hos henne. Det var
som hade någon oförklarlig känsla anslagit er
sträng i hans själ, hvars klang kom en likstäm-
mig i modershjertat att röras. Det förekom
henne, som om äfven hans sällhet berodde pi
Amelies tillfrisknande, och då hon sedan tänkte
derpå, härledde hon det från hans kärlek för sil!
kall.
Troligen,, sade hon för sig sjelf, är detta
hans första större kur på eget ansvar, och han
betraktar den med samma ömhet, som en mor