got som hah glömt, bemärkte han hennes sor
fulla drag, och hviskade med en handtrycknin;
Gråt ej, vi träffas ju åter, — och bort flög de
lätta åkdonet. — I prestgården var det tomt oc
tyst om aftonen — huru olika mot hvad Hilm
väntadt! Det var ej ofta Theodor hade ledigt, oc
blott några. dagar skulle han vara hemma. Me
hon.förebrådde sig sin svaghet, och uppbjöd a
sin förmåga att: kufva den. Hon ville så gern
vara tacksam, för det hennes Theodor åter fan:
ett tillfälle att lindra mensklighetens bekymmer
men våra känslor låta ej alltid befalla sig, oci
det må nu hafva varit aning eller hvad man vil
kalla det; men en tyngd hvilade öfver henne
sinne. Och föga Hörde hon af gamla Märtha
(kökspigans) berättelser om allt hvad hon af be
tjenten fått veta om hans ståtliga herrskap: grefvc
B-—s; om deras. stora rikedom. och många gods
om: den vackra fröken Amelie, deras enda barn
som länge varit äftynande, och nu under väger
från Stockholm, (der de tillbragt vintern) till de-
ras nyköpta egendomr Svaneborg, blifvit allt sva:
sare; att hon på gästgilvargården fått ett anfall
af sanslöshet; huru under föräldrarnes förtviflan
gästgilverskan underrättat dem, att en ung läkare
Theodor Stjernfeldt, just nu fanns i den närbe:
ägna prestgården, och huru betjenten då genas
skickades efter :honom.
Tänk bara, mamsell lilla, huru förnäma di
äro, — tillade gumman, när betjenten bade åkt
ensam hela vägen i den granna schäsen — myc-
ke, mycke grannare än doktorns, som ändå pro-
sten tyckte var för grann åt honom, när han i
jol första gången kom hemåkande deri. För se,
A