got som hah glömt, bemärkte han hennes sor fulla drag, och hviskade med en handtrycknin; Gråt ej, vi träffas ju åter, — och bort flög de lätta åkdonet. — I prestgården var det tomt oc tyst om aftonen — huru olika mot hvad Hilm väntadt! Det var ej ofta Theodor hade ledigt, oc blott några. dagar skulle han vara hemma. Me hon.förebrådde sig sin svaghet, och uppbjöd a sin förmåga att: kufva den. Hon ville så gern vara tacksam, för det hennes Theodor åter fan: ett tillfälle att lindra mensklighetens bekymmer men våra känslor låta ej alltid befalla sig, oci det må nu hafva varit aning eller hvad man vil kalla det; men en tyngd hvilade öfver henne sinne. Och föga Hörde hon af gamla Märtha (kökspigans) berättelser om allt hvad hon af be tjenten fått veta om hans ståtliga herrskap: grefvc B-—s; om deras. stora rikedom. och många gods om: den vackra fröken Amelie, deras enda barn som länge varit äftynande, och nu under väger från Stockholm, (der de tillbragt vintern) till deras nyköpta egendomr Svaneborg, blifvit allt sva: sare; att hon på gästgilvargården fått ett anfall af sanslöshet; huru under föräldrarnes förtviflan gästgilverskan underrättat dem, att en ung läkare Theodor Stjernfeldt, just nu fanns i den närbe: ägna prestgården, och huru betjenten då genas skickades efter :honom. Tänk bara, mamsell lilla, huru förnäma di äro, — tillade gumman, när betjenten bade åkt ensam hela vägen i den granna schäsen — mycke, mycke grannare än doktorns, som ändå prosten tyckte var för grann åt honom, när han i jol första gången kom hemåkande deri. För se, A