söka orsaken till den märkliga bristen på likhet,
både i konungens egen bild och lokalens, så väl
till teckning som färg. Deremot ser man skil-
dradt i naturlig storlek, så att det i detalj kan
studeras, huru; en häst, af ädel ras och väl in-
riden, korsar sina framben och spänner; ut
bakbenen likasom till skutt, när han söker bi-
behålla sin konstlärda gång utför en lindrig
sluttning, och huru ryttaren vid ett sådant till-
fälle har att skicka sig i sadeln; och detta är
också en interessant sak att inhemta, för mången.
Hr Kjörboe förer som målare en rask och hvad
man kallar bred pensel, och färgharmoni i hans
taflor saknas icke; den befordras äfven i hög grad
genom den emellan ockra och mörkbrunt skif-
tande hufvudton, som råder på hans palett, så
snart oundvikliga lokalteinter, eller — som i taf-
Jan med damen — luftfärgen ej föranledt något
undantag derifrån.
Mot slutet af expositionen tillkom en helt li-
ten oljmålning af Westin, äfven föreställande en
häst, som står alldeles ensam på ett öppet fält.
Den tillhör en helt annan och mindre ädel ras
än Hr Kjörboes, men gör som porträtt en ange-
näm effekt; och är, likasom fältet och luften, ut-
förd med konstnärns vanliga elegans och omsorg.
Till djurmålningar företrädesvis torde man äf-
ven böra hänföra Hr Ekmans Landskap med
djur, i närheten af Subiaco (M 52). Landska-
pet är äfven här en öppen slätt, men med vat-
ten till horisont, och man ser att Italiens solsken
och klara himmel hvila deröfver; men hufvud-
föremålet utgöres dock af den hvilande eller be-
tande boskapen, som är ledigt och lefvande fram-
ställd. Det är en liten vacker tafla, som pryder
sin plats.
Interieurer.
Katalogens två första numror hänvisa på ett
par taflor hörande till denna klass och målade af
f. d. Statsrådet grefve A. Mörner, som här låter
publiken genomskåda de långa raderna af sina
rum på Skedhult, samt betrakta alla deri befintli-
ga möbler och konstsamlingar, tillika med ägaren
sjelf, sysselsatt vid sitt skrifbord i det ena rum-
met. Vi ha sällan sett oljmålningar med så
vårdslöst påkastade firgplättar,z— alldeles i tea-
terdekorationsmanår eller hvad man kallartoccato ;
— som dessa; men man ser det blott på.
nära håll. Träder man några steg tillbaka från
taflan, så befinnas linearperspektiven, hållningen
och koloriten behandlade med den säkra insigt i
konsten, att tanken på det flygtiga målningssättet
försvinner och taflan öfverraskar med en verklig
illusion. I synnerhet. gäller detta om JV 4.
Professor Zimnell underlåter sällan att bidraga
till expositionerna med sina interieurer i aqua-
rell; katalogen upptager för i år tre sådana (MM.
5, A och 5), föreställande det inre af en kyrka,
ett grafkor och en vestibule, alla utförda i hans
bekanta maner och så effektfulla, som aqvarell-
målningen för dylika föremål medgilver. Detlig-
ger någonting konservatift af vackert slag i dessa
ritningar af akademiens veteran; vi ha sett dyli-
ka af samma hand, nu omkring 40 år gamla, men
de skilja sig ej från de sednaste, i kompositionens!
antika prydlighet, teckningens nätthet eller tein-
ternas renhet och säkerhet. — Jemnför man med
dem Hr G. 4. Mällers aqvarell af Riddarholms-!
kyrkan vid Konung Carl Johans begrafning (MM
38), så är skilnaden märkvärdig, men icke till Hr
Möllers fördel; och detsamma gäller i viss mån
till och med om Hr Scholanders interieurer, när:
de, likt interieuren (JM 77) af Kyrkan Notre Dame
2 Paris, visa blotta arkitektyrperspektiver, och!
den unge artisten ej får tillfälle att befolka dem,
med tillbjelp af sin utmärkta talang som genre-!
målare.
Hr Köhler hade på förra expositionen en verk-
ligt beundransvärd interieur, i olja, af Konstaka-
demiens antiksal; till detta års har han lemnat
en motbild (JM 403), men blott motbild i afse-
ende på de yttre dimensionerna, och icke i inre
värde. Den föreställer Marmorgalleriet i Kongl.
Museum samt är visserligen sorgfälligt målad och
gör, likt den förra, illusion; men man måste här
taga inbildningen till hjelp för att åstadkomma
denna. Vid den förra åter fordrades härtill blott
några ögonblicks åskådning, och man behöfde ta-
ga eftertankan till hjelp för att värja sig mot
synvillan.
Under rubrik af Halländsk interieur förekom-
mer en liten oljmålning (MM 174) af Hr Boklund;
fastän det inre af den Halländska bondstugan,
som den föreställer, icke mera torde kunna anses
som framställningens hufvudföremål, än t. ex. det
inre af bondstugan i Hr Tiedemans norska genre-
tafla. Stugan har ingenting märkvärdigt eller ka-
rakte istickt; men deremot befinnes att ett par
gossar, som sätta mast i en liten båtmodell, upp-
taga en så i ögonen fallande plats på taflan och
ett så bety dligt rum i stugan, att de ej kunna
anses som blott bisak eller staffage. De ådraga
sig alltså mer uppmärksamhet, än artisten, att
sluta från taflans titel, velat medgifva dem. Men
saken kan ej hjelpas: man ger föga akt på inte-
rieuren, utan ser mest på dessa Parn, och finner
då i dem ett par fula ungar, med platta och
smutsiga ansigten; hvarförutan den ene har en
vanskapad fot, eller åtminstone en misstecknad.
Skola de tilläfventyrs beteckna typer för de hal-
ländska bondkojornas yngre befolkning i allmän-
het, så får åskådaren en föga gynnsam föreställ-
ning om detta kustlands uppvexande generation.
(Forts. följer.)