ROMANTISK TIDSTAFLA AF ALBANO. Någon tid efter denna tilldragelse, i hvilken svagheten lika mycket som dumdristigheten spelade en hufvudroll, förmärktes uti ett af de norra slottsfenstren i Stockholm en ensam person, hvars utseende och sätt att vara, liksom hela dess 1efnad, hade kunnat kallas en sammansättning a! motsägelser. Det var en man i sina bästa år, ej starkt bygd men någorlunda proportionerligt, ehuru det infallna bröstet, den tunga andedrägten. muskelryckningen i nedre ansigtsdelen, och den blygråa huden tillräckligt vittnade om en undergräfd helsa. Ur de ljusblåa, klara, nästan stillastående ögonen framblickade en vänlig ande, som ingaf förtroende; men omkring de tjocka, blodfulla och utstående läpparna hvilade ett uttryck af hån, likgiltighet och hårdhet, som sköt all deltagande tillbaka. Håret, tunnt och ljusbrunt, låg uppkammadt och blottade en panna, der hersklystnaden hade djupt intryckt sin stämpel; och den utböjda benbyggnaden öfver tinningarna oct de låghvälfda ögongroparna förrådde att sinnlig hets-organet var det främst agerande i hela dett: kroppssystem. Klädseln, ehuru ej motsvarande den ringaste förväntan, utmärkte sig dock fö mycken ordning och all frånvaro af flärd, YpP!g het eller barnslighet. Den bestod hufvudsakligas uti en långrock af mörkblått kläde, försedd fram till med en rad runda och förgyllda messings knappar samt en ståndkrage, hvilken hårdt va tillknäppt om halsen. Benkläderna voro äfven ledes blå och tätt åtsittande, samt nedgingo ut ett par höga, med. långa jernsporrar försedda krag stöflor, å la Carl den tolfte. En bred värja mec Ppoleradt ståifäste och en slida med silfver-in lagda elfenbensbyglar fulländade denna ridderlig het, hvars högsta sträfvan var att likna den a . ) Se Aftonbl, M 171 och 173.