ROMANTISK TIDSTAFLA AF ALBANO.
Någon tid efter denna tilldragelse, i hvilken
svagheten lika mycket som dumdristigheten spe-
lade en hufvudroll, förmärktes uti ett af de norra
slottsfenstren i Stockholm en ensam person, hvars
utseende och sätt att vara, liksom hela dess 1ef-
nad, hade kunnat kallas en sammansättning a!
motsägelser. Det var en man i sina bästa år, ej
starkt bygd men någorlunda proportionerligt, e-
huru det infallna bröstet, den tunga andedrägten.
muskelryckningen i nedre ansigtsdelen, och den
blygråa huden tillräckligt vittnade om en under-
gräfd helsa. Ur de ljusblåa, klara, nästan stilla-
stående ögonen framblickade en vänlig ande, som
ingaf förtroende; men omkring de tjocka, blod-
fulla och utstående läpparna hvilade ett uttryck
af hån, likgiltighet och hårdhet, som sköt all
deltagande tillbaka. Håret, tunnt och ljusbrunt,
låg uppkammadt och blottade en panna, der hersk-
lystnaden hade djupt intryckt sin stämpel; och
den utböjda benbyggnaden öfver tinningarna oct
de låghvälfda ögongroparna förrådde att sinnlig
hets-organet var det främst agerande i hela dett:
kroppssystem. Klädseln, ehuru ej motsvarande
den ringaste förväntan, utmärkte sig dock fö
mycken ordning och all frånvaro af flärd, YpP!g
het eller barnslighet. Den bestod hufvudsakligas
uti en långrock af mörkblått kläde, försedd fram
till med en rad runda och förgyllda messings
knappar samt en ståndkrage, hvilken hårdt va
tillknäppt om halsen. Benkläderna voro äfven
ledes blå och tätt åtsittande, samt nedgingo ut
ett par höga, med. långa jernsporrar försedda krag
stöflor, å la Carl den tolfte. En bred värja mec
Ppoleradt ståifäste och en slida med silfver-in
lagda elfenbensbyglar fulländade denna ridderlig
het, hvars högsta sträfvan var att likna den a
. ) Se Aftonbl, M 171 och 173.