3 OUR 1 ULL De på förmiddagen ankomna utländska poster nedförde tidningar från Paris af d. 21, frånlf, London af d. 22, samt från Hamburg af d. 251, lennes. s FRANKRIKE. a Sedan Pärskammaren d. 49 dennes slutat sina irbeten och på sista dagen antagit, utom fleral, andra lagförslag, hela inkomstbudgeten, blefvo Kamrarne d. 24, genom en Kongl. förordning, hemförlofvade. Den gamle Soult, som öfverlemnade förordningen till Pärskammaren, råkade att kalla den Förordning om Kamrarnes upplösning, stället för ajournering, hvilket föranledde litet bestörtning; men då uttrycket snart rättades på Kammar-presidentens erinran, skiljdes man åt; under utrop lefve Konungen! j Don Carlos hade med sin gemål, eskorterad aflf en ryttmästare och 20 dragoner, afrest till baden) vid Greout. Prinsen af Asturien åtföljde sina föräldrar ända till departementets gräns. 1 Hela liberala pressen ogillar enhälligt myndig-! heternas våldsamma inhlandning emot timmerge-!s sällerna. Monitören, försvarar deremot åtgärden och säger, alt den ej var rigtad emot gesällskapet,! utan emot dess Koalition,. Men la Reforme! tystar munnen på den med frågan: hvarföre tog. man då gesällkassan, räkenskaperna 0. S. vV. ; En Fransk landsortstidning (Journal de S:t Etienne) innehåller berättelse om händelsen i Dahna-grottan, författad af en underofficer vid 36:te linieregementet. Vid Franska detachementets ankomst till grottan, blef ett kompani grenadierer beordrat att rycka genom en dit ledande hålväg, men emottogs af araberna med en så liflig gevärseld, att det måste draga sig tillbaka. Man fann, att arabernas tillhåll var alldeles ointagligt, ty blott en man i sender kan nedgå ij grottan, och hela korpsen skulle blifvit uppoffrad vid försöket att bemäktiga sig den. Det är i följd af denna belägenhet, som äfven turkarna alltid måst! uppgifva tankan på att underkufva denna arabstam, hvilken drog sig till grottan så snart den hotades. Äfven nu vägrade de att underkasta sig fransmännen. Då låt öfverste Pelissier sammanbinda risqvistar med träd och halm och kasta ned emot grottans öppningar. I början sköto araberna bordt vedbundtarne, men slutligen tvingades de med gevärseld att afstå derifrån; hvarpå eld nedkastades och hela den bränbara massan upplågade. Nu hördes ett förskräckligt väsen i grottan, och äfven gevärsskott. Man har sedan erfarit, att rådplägning hållits, men att det partiet som fanatiskt ville försvara sig rådde, så att, då fransmännen släckte elden och nya underhandlingar öppnades, araberna genom en utskickad endast erbjödo att betala en lösepenning af 78,000 francs, emot det att franska truppen skulle draga sig tillbaka, samt låta dem behålla vapnen. Dessa vilkor kunde ej antagas, och nu började araberna alt skjuta, icke blott på fransmännen, utan på de ibland sina egna, som sökte fly ur hålan. Derpå nedkastades åter brännrnhaterialier, och tre timmars betänketid erbjöds åt de inneslutne araberna. Då denna tid var ute, itändes först å nyo vedoch risknipporna. Elden rasade hela natten till d. 49 Juni, och erbjöd en lika ryslig som skön anblick. De höga eldoch rökpelarne, månskenet, de deraf upplyste trupperna, sorlet af män, qvinnor och djur, de ständiga skotten i grottan, dånet af de nedstörtande, ge nom hettan sprickande stenarna, bildade ett öfver all beskrifning rysligt skådespel. Under natten hade äfven uppstått en förfärlig strid emellan menniskorna och djuren. Då följande morgonen elden var utbränd, såg man hela rysligheten. Vid öppningarne på grottan lågo oxar, åsnor, får, som sökt komma ut i fria luften, blandade med qvionor och barn. En arab låg hållande i handen en tjurs horn och bakom honom qvinna och barn, så att man såg huru. mannen, som sökt skydda de sina mot bestens raseri, samt tjuren sjelf blifvit begge qväfde under striden. Grottan var af en ofantlig vidd. Man räknade 760 lik 60 menniskor drogos lefvande ut, 40 dogo likvä genast, 10 sändes till sjukhusen, 10 hemförlofvades till sina stammar. Ända till den 25 stod fransmännen qvar vid grottan, derifrån pestaktig: ångor under hela tiden spriddes. Man måste känna, säger berättaren, denna krigsskådeplats, grymheterna i arabernas krigssätt, alla de bemödanden som gjorts att afböja denna katastrof, slutligen vigten af dessa arabstammars underkufvande, för att fatta nödvändigheten a denna åtgärd, men evigt kommer grottan vid Uled-Riah att bibehålla ett elakt rykte. Knappast blef denna händelse bekant, förrän hela Dahra underkastade sig; flera stammar aflemna sina vapen. Soldaterna måste bära 6 dagars proviant amedan alla mulåsnorna måst lastas med gevär (7 -DD