heten afsluta häftet, äro denna gång, till följe af de inträffade begge promotionerna, ganska rikhaltiga. Bland annat meddelas ett sammandrag ur prof. doktor Fahlerantz program vid rektorsombytet, deruti följande läses: Universitetets förhållande till fäderneslandet är, genom kallet att fostra dess framtid, så vigtigt, så innerligt, att när, såsom under detta tidskifte, frågor, hvilka röra dess lifsgrund, af dess ombud bebandlas, måste svaren vara för oss af del djupaste intresse och hos en hvar vilja bilda och bestämma sig, om de ock icke ega att offentligt framträda. Af detta yttrande ser det nästan ut, som om d:r F. nu hunnit derhän, att han vill tillåta äfven studenter tänka öfver dagens politik och sjelfva representationsfrågan. Men han måste besinna, att, derest desse eldfängde unge medborgare erhålla lof att häröfver tänka, torde de också vid sina tillfällen häröfver tala med hvarandra. Faran af denna tendens till politik och intresse för samhällsreform, borde dr F. med sitt skarpsinne varsnat, i synnerhet på en tid, då studenter truppvis resa utrikes att insupa smittan af frisk luft. Skulle likväl d:r F:s ord innebära en verklig koncession åt förnuftet och tidehvarfvets rättmätiga kraf, så måste något sådant för de akademiske åhörarne hafva varit i samma mån glädjande, som det var oväntadt. —LÅAmwe