ÄNGS-KULTUR. Första dagarne af Jannari månad detta år af lemnade jag, å vederbörlig ort, berättelse för sist lidne år om sil-ängars anläggande. Det lärer var: vanligt, att sådane berättelser uppläsas i Kongl Landtbruksakademien; men detta bar ännu icke skett och endast ett utdrag, som upptar itskilliga upplysningar, hvilka dock egentligen rörde mig personligen och voro af ringa värde för scken, har uti Statstidningen blifvit infördt Det är ej min åsigt, att skrifvande i landtbruk serdeies mycket bidrager till dess fortkomst, alldenstund vid tillämpningen den praktik är klen. som man theoretiserat sig till utur böcker; men emedan, efter förmenande af flera landtbrukare, som inse ängars värde vid landtbruket, dess offentliggörande skulie bidraga till sakens framgång, anhåller jag att tit. behagade 1 sitt blad intaga nedanstiende utdrag. Vaiten ur större strömmar, åar och bäckar är anVändt på kärr, hagar, ängar och åkrar, hvilka sistnämde förändras till äng. På några ställen äro redan anlagde dammar vid vattenverk begagnade. Bland de anläggningar, som komma att lemna de vackraste resultater, förtjena att anföras följande. På Bafors i Örebro län är en anläggning, som alldeles förändrar denna gårds natur. Egendomen har 150 tunland åkerjord, fördelade i tio gärden, hvaraf hälften äro vallar. Genom att taga något mindre än tvenne gärden till sil-äng, erhålles 4000 lispund hö mer årligen och för korn elier räg större utsäde på 7. tunland. Sil-ängens afkastning är upptagen till 200 iispund per tunland, som ej är högt på en rik lermylla. Efter beräkning af 6 tunnor säd i behällning per tunland och 40 rdr rgds per tunna, samt höet värderadt till 42 sk. rgds lispund, kommer denna gård att årligen lemna 4400 rdr rgds högre afkastning. All äng blir här faliäng, inrättad efter den i Nottinghamshire använda metod, som är varaktigast af a!la. Uti provinsen Westerbotten. Genom hushållssällskapeis försorg eller kanske än mer till följe af nit för länets bästa hos landssekreteraren, herr lagman Cygneus, blef för 40 år sedan tvenne bönder införskrifne från Hammardals socken i Jemtland, hvarest allmogzea har uppfunnit och börjat anlägga sil-ängar. Den metod som användes är likväl så ofullständig, att man kan tveka benämna de dertill inrättade lokaler sil-ängar, emedan de äfven likna däm-ängar. Det vanliga förfarandet är, att en tilloppsgraf blifvit så förd, att den till en stor areal lemnar vatten, hvilket der och hvar utsläppes genom små hål och får sedan fritt öfversvämma hvad det kan. Naturligtvis äro endast horisontelt liggande ytor användbara med ett sådant anläggningssätt. Men dessa blifva i längden dyrbarast att arbeta och underhålla, jemförde med dem, som hafva lutande läge, emedan de fordra mycken dikning. Afdikning fattades äfven allmänt, och man hade ej begrepp om att erhålla annat än starrhö. Oaktadt så förhöll sig, hade dock dessa ängar, serdeles inom Lycksele Lappmark, vunnit det anseende, att nybyggrarne ej låta utsyna sig bostäder med mindre de få lokal till sil-äng. Den som inom Lycksele Lappmark eger förtjensten att hafva visat hvad genom dessa ängar kan åstadkommas, är bonden John Johnsson i Brattfors. Han cegde för tio år sedan sitt hemman skuldfritt, med 2 hästar, 42 kor och 30 får. Nu har han 300 rdrs skuld, men dereiwot 3 hästar, 34 kor och 70 får. Han började sina arbeten under sednaste missvextåren, då spannmålen togs på kredit i Ume och forslades 43 mil. Dagsverken äro dyra i orten och arbetsfolket erhöll föda och 24 sk. rgds för dagen. Under sådane omständigheter har John Johnsson arbetat på omkring 41500 tunland, mest djupa mossar, allt till sil-äng. Han har upptagit grafvar och diken, af kronobetjeningen redan för 2 är sedan uppmätte, till en gemensam längd utgörande 45,527 alnar eller 6A.00 mil. En stor del af dessa grafvar äro 8 alnar breda och 3!V. aln djupa; de minsta jag såg voro 2 alnar breda och 4:, aln djupa. Uti afsyningsprotokollen äro de största värderade till 2 rdr b:ko och de minsta till 6 sk. b:ko famnen. Dessa värden äro synbarligen för låga, om afseende fästes vid de eko(Insändt.)