e konstvännernas uppmuntran åt somliga och åsidc
hlsättande af andra. Siffrorna äro alltför betyde
-)sefulla i detta hänseende, för att ej förtjena e
i lsammanställning. Bredvid 47 egentliga historie
- målningar, träffar man 64 porträtter, 34 genre
.målnirgar, 2 bataljstycken, 5 djurmålnirgar,
-linterieurer, 44 egentliga arkitekturritningar, 4
fld:o i genrestil, 33 landskap, 44 sjöstycken, mån
-I skensstycken eller vinterstycken, 4 dekorationsrit
-Ining och 4 samling rylografier.. Utom iafseend
på den sistnämnda, fästa vi oss här ej vid de
I techniska behandlingssättet, utan sammanräkn
I målningar i ola, miniatur, aqvarell, gouache oc!
tusch, samt crayonteckningar på sten så väl son
på papper, så snart blott konstarten är till sir
srund densamma. :
Historicemålningarne härröra från två Äka
I demiens embetsmän, Hrr Westin och Sandberg
Ifrån två dess agreerade, Hrr Lund och Wahlbom
från en ej med Akademien förenad konstnär, Hi
Dahlström och från åtskilliga Akademiens elever
som behandlat årets prisämne, nemligen herrar
C. Staaf, N. J. O. Blommfr, J. C. Boklund, N.
Ardersson och 0. Ohlsson.
Hr Westin har lemnat en altartafla (JE 419)
Christi bön i örtagården. Målningen derpå tvcks
ej alldeles fulländad; men kanhända är det blott
s-knaden af fernissa, som ger den detta useende.
Ar We:tins mandr är så allmänt kändt, att vi e
hehöfva uppehålla oss dervid, och närvarande ar-
bete har alla de egenskaper man är van alt träffa
hos denne konstnär: god anordning, behagfull
teckning och kolorit, sannt uttryck och en viss
idealitet i figurer och attityder, som lyfter eller
förflyttar det hela till den egentliga historiemål-
ningens krets och skiler det bestämdt från gen-
remålningen, hvarmed en mängd moderna histo-
riemålningar så lätt förblandas. — Hr Sandbergs
tre taflor efter Svenska bistorien (J4 13, 44 och
45) behandla händelser ur Gustaf Wasas lefnad;
det är ett slags artistisk trilogi, hvari konstnärn
visar oss Gustaf åsom barn, såsom man och så-
som ålderstigen; men öfverallt i hans enskilda
förhållanden. TI detta val af ämnen ur den bragd-
rike börförarens och furstens lefnad, äfvensom ge-
nom sträng trohet i porträtteringen, kostymer och
lokaliteter, samt undvikande af all ideal sträfvan
derifrån, närmar sig konstnärn genremålningen; be-
nämningen historisk måste om dessa arbeten tagas
efter ordets egentliga och hvardaghga mening —
de äro hemtade ur historien. Hr Sandberg har
I kväl äfven framställt en annan oljtafla — JM
16: Christus välsignar barnen — hvilken tillhör
den ideala historiemålningen. Den är helt li-
ten och tycks ej genom behandlingssättet göra
anspråk på att vara annat än ett enskildt stu-
dium, fastän korrekt och konstfärdigt utförd.
Vi sluta så från det något obestämda uttrycket i
hufvudfigurens ansigte; del är svårt att säga om
han beder eller välsignar. Anordningen är den
af de gamla italienska mästarne så gerna valda
pyramidaliska; Christus står i midten, en hög figur,
böljd i den vanhga manteln, och till höger och
venster ser man en grupp af barn, med glada och
förtroendefulla blickar smygande sig intill honom.
De äro alla nakna, fastän barn vid samma ålder
som dessa äfven i Orienten ofta visa sig lätt dra-
perade. Men konstnärn har försett hvardera grup-
pen med en lång bandlik slöja, fläktande så, att
den efter behof gör tjenst som fikonlöf. Detta
visserligen ganska medeltidsåldriga och häfdvunna
sätt att likasom antyda hvad som döljes, före-
kommer något sällsamt i en altarmålning, hvar-
till den lilla bilden tydligen är en utförd eskiss;
och om det skulle falla -någon församling in att
önska sig ifrågavarande komposition till sin upp-
byggelse, så får artisten sannolikt välja någon
bland de mångfaldiga utvägar, som stå konsten
till buds, för att undvika detta tvetydiga pryderi.
Samtliga barnfigurerna äro för öfrigt ganska vac-
kra och deras ställningar lika lediga som kor-
rekta. Det hela gör ett angenämt intryck. —
Hr H. T, Lundh bar riktat expositionen med två
större målningar, hvilka tyckas vara pendenter;
den ena (JB 72) föreställer Gustaf II Adolfs in-
låg i Augsburg, den andra (utan nummer) visar
honom i ögonblicket före slaget vid Leipzig, och
står derigenom på gränsen af bataljmålningsgen-
ren. Den förra lärer vara en äldre tafla; den
sednare är hitkommen under expositionstiden från
Paris, der konstnärn för närvarande vistas. Jem-
föras de, så märker man med tillfredsställelse de
icke ringa framsteg, som Hr Lundh gort emellan
de begge produktionerna. Anordningen i så väl
den ena som andra är förtjenstfull; och man kan
ej misskänna trobeten i accessoirerna äfven hos!
den förra — såsom den gamla riksstadens lokalta
egenheter, de forntyska drägterna och de äkta
tyska, åtminstone om någon gammal tysk målare,
erinrande, ansigtsdragen hos åskådarne; men hvad
Ar Lundh ej kunde teckna när han sysselsatte
sig med Augsburg, var hästar: modellen fört. ex.
den, som konungen sjelf rider, tycks ha varit nå-
son af de julgåfvor åt barn, som svarfvare stun-
dom förfärdiga, med ofantligt stort och kantigti