e konstvännernas uppmuntran åt somliga och åsidc hlsättande af andra. Siffrorna äro alltför betyde -)sefulla i detta hänseende, för att ej förtjena e i lsammanställning. Bredvid 47 egentliga historie målningar, träffar man 64 porträtter, 34 genre .målnirgar, 2 bataljstycken, 5 djurmålnirgar, -linterieurer, 44 egentliga arkitekturritningar, 4 fld:o i genrestil, 33 landskap, 44 sjöstycken, mån -I skensstycken eller vinterstycken, 4 dekorationsrit -Ining och 4 samling rylografier.. Utom iafseend på den sistnämnda, fästa vi oss här ej vid de I techniska behandlingssättet, utan sammanräkn I målningar i ola, miniatur, aqvarell, gouache oc! tusch, samt crayonteckningar på sten så väl son på papper, så snart blott konstarten är till sir srund densamma. : Historicemålningarne härröra från två Äka I demiens embetsmän, Hrr Westin och Sandberg Ifrån två dess agreerade, Hrr Lund och Wahlbom från en ej med Akademien förenad konstnär, Hi Dahlström och från åtskilliga Akademiens elever som behandlat årets prisämne, nemligen herrar C. Staaf, N. J. O. Blommfr, J. C. Boklund, N. Ardersson och 0. Ohlsson. Hr Westin har lemnat en altartafla (JE 419) Christi bön i örtagården. Målningen derpå tvcks ej alldeles fulländad; men kanhända är det blott s-knaden af fernissa, som ger den detta useende. Ar We:tins mandr är så allmänt kändt, att vi e hehöfva uppehålla oss dervid, och närvarande arbete har alla de egenskaper man är van alt träffa hos denne konstnär: god anordning, behagfull teckning och kolorit, sannt uttryck och en viss idealitet i figurer och attityder, som lyfter eller förflyttar det hela till den egentliga historiemålningens krets och skiler det bestämdt från genremålningen, hvarmed en mängd moderna historiemålningar så lätt förblandas. — Hr Sandbergs tre taflor efter Svenska bistorien (J4 13, 44 och 45) behandla händelser ur Gustaf Wasas lefnad; det är ett slags artistisk trilogi, hvari konstnärn visar oss Gustaf åsom barn, såsom man och såsom ålderstigen; men öfverallt i hans enskilda förhållanden. TI detta val af ämnen ur den bragdrike börförarens och furstens lefnad, äfvensom genom sträng trohet i porträtteringen, kostymer och lokaliteter, samt undvikande af all ideal sträfvan derifrån, närmar sig konstnärn genremålningen; benämningen historisk måste om dessa arbeten tagas efter ordets egentliga och hvardaghga mening — de äro hemtade ur historien. Hr Sandberg har I kväl äfven framställt en annan oljtafla — JM 16: Christus välsignar barnen — hvilken tillhör den ideala historiemålningen. Den är helt liten och tycks ej genom behandlingssättet göra anspråk på att vara annat än ett enskildt studium, fastän korrekt och konstfärdigt utförd. Vi sluta så från det något obestämda uttrycket i hufvudfigurens ansigte; del är svårt att säga om han beder eller välsignar. Anordningen är den af de gamla italienska mästarne så gerna valda pyramidaliska; Christus står i midten, en hög figur, böljd i den vanhga manteln, och till höger och venster ser man en grupp af barn, med glada och förtroendefulla blickar smygande sig intill honom. De äro alla nakna, fastän barn vid samma ålder som dessa äfven i Orienten ofta visa sig lätt draperade. Men konstnärn har försett hvardera gruppen med en lång bandlik slöja, fläktande så, att den efter behof gör tjenst som fikonlöf. Detta visserligen ganska medeltidsåldriga och häfdvunna sätt att likasom antyda hvad som döljes, förekommer något sällsamt i en altarmålning, hvartill den lilla bilden tydligen är en utförd eskiss; och om det skulle falla -någon församling in att önska sig ifrågavarande komposition till sin uppbyggelse, så får artisten sannolikt välja någon bland de mångfaldiga utvägar, som stå konsten till buds, för att undvika detta tvetydiga pryderi. Samtliga barnfigurerna äro för öfrigt ganska vackra och deras ställningar lika lediga som korrekta. Det hela gör ett angenämt intryck. — Hr H. T, Lundh bar riktat expositionen med två större målningar, hvilka tyckas vara pendenter; den ena (JB 72) föreställer Gustaf II Adolfs inlåg i Augsburg, den andra (utan nummer) visar honom i ögonblicket före slaget vid Leipzig, och står derigenom på gränsen af bataljmålningsgenren. Den förra lärer vara en äldre tafla; den sednare är hitkommen under expositionstiden från Paris, der konstnärn för närvarande vistas. Jemföras de, så märker man med tillfredsställelse de icke ringa framsteg, som Hr Lundh gort emellan de begge produktionerna. Anordningen i så väl den ena som andra är förtjenstfull; och man kan ej misskänna trobeten i accessoirerna äfven hos! den förra — såsom den gamla riksstadens lokalta egenheter, de forntyska drägterna och de äkta tyska, åtminstone om någon gammal tysk målare, erinrande, ansigtsdragen hos åskådarne; men hvad Ar Lundh ej kunde teckna när han sysselsatte sig med Augsburg, var hästar: modellen fört. ex. den, som konungen sjelf rider, tycks ha varit nåson af de julgåfvor åt barn, som svarfvare stundom förfärdiga, med ofantligt stort och kantigti