och med bimlen i hjertat hemvände han dröm-
mande. Den arme visste icke i hvilken snara
han fallit.
Thekla, sedermera fru Erxeld, var, då Van-
bert lärde känna henne i åldrens blomma, och
hennes behag samt något visst oförklarligt, äz-
nade sig att uppväcka den häftigaste passion. Der-
före förljenar Vaubert icke förebråelse, att han,
hänförd af hennes tjusning, glömde allt, för att
vinna himlen i hennes kärlek. Hvarken han,
eller någon annan kunde tro, att bozs denna engla-
bild, slog hjertat af en listig, bedräglig Armide.
Likväl var det så, och för sin förra lättsinnighet,
fann Vaubert en Nemes, uti den enda qvinna,
som han sannt och troget älskat.
Thekla hade tidigt förlorat sin ädla och milda
mor; hennes far, en vild, obildad menniska, som
aldrig förstått värdera den aflidnas dygder, gifte
sig efter några månader för andra gången med
en eldig skönhet, hvilken, lika litet som han, äl-
skade det stilla husliga lifvet, men snart genom
klokhet och list fick väldet öfver den råe man-
nen. Utbildad i allt, hvad som egentligen till-
hörer en man, läste hon de gamla klassikerne
och målade äfven med framgång; men ehuru hon
härigenom beundrades, bade hon förgätit den
sköna konsten att vara qvinna. Omsorgen för
den lilla stjufdottren försummades och det arma
barnet erhöll hela sin uppfostran af sin amma,
den gamla Margareta, som förderfvade det mera
genom sin klemande kärlek, än sin okunnighet.
Äfven skingrades fadrens stora förmögenhet mer
och mer, i hans frus händer, som icke förstod
förvalta de vidsträckta landtegendomarna. Snart
blef det allmänt bekant, att den rikaste egen-