och med bimlen i hjertat hemvände han drömmande. Den arme visste icke i hvilken snara han fallit. Thekla, sedermera fru Erxeld, var, då Vanbert lärde känna henne i åldrens blomma, och hennes behag samt något visst oförklarligt, äznade sig att uppväcka den häftigaste passion. Derföre förljenar Vaubert icke förebråelse, att han, hänförd af hennes tjusning, glömde allt, för att vinna himlen i hennes kärlek. Hvarken han, eller någon annan kunde tro, att bozs denna englabild, slog hjertat af en listig, bedräglig Armide. Likväl var det så, och för sin förra lättsinnighet, fann Vaubert en Nemes, uti den enda qvinna, som han sannt och troget älskat. Thekla hade tidigt förlorat sin ädla och milda mor; hennes far, en vild, obildad menniska, som aldrig förstått värdera den aflidnas dygder, gifte sig efter några månader för andra gången med en eldig skönhet, hvilken, lika litet som han, älskade det stilla husliga lifvet, men snart genom klokhet och list fick väldet öfver den råe mannen. Utbildad i allt, hvad som egentligen tillhörer en man, läste hon de gamla klassikerne och målade äfven med framgång; men ehuru hon härigenom beundrades, bade hon förgätit den sköna konsten att vara qvinna. Omsorgen för den lilla stjufdottren försummades och det arma barnet erhöll hela sin uppfostran af sin amma, den gamla Margareta, som förderfvade det mera genom sin klemande kärlek, än sin okunnighet. Äfven skingrades fadrens stora förmögenhet mer och mer, i hans frus händer, som icke förstod förvalta de vidsträckta landtegendomarna. Snart blef det allmänt bekant, att den rikaste egen