Presteståndets diskussion den 2 Nov. 1844, i
anledning af väckt motion om den förän-
dringi 8 kap. 7 Ärfdaballen, att väkia
barn måtte tilläggas arfsrätt efter deras
mödrar ofstyrkt af Lagutskottet).
(Forts. fr. Lördagsbl.)
Kontraktsprosten ARBORELIUS: Sedan Ridd. och
Adeln redan biträdt höglofl. utsk. betänkande, i af-
seende på den väckta motionen om upphäfvande af
7 6 8 kap. Ärfdabalken, byser jg väl föga hopp om
annat resultat afde öfriga riksståndens öfverläggnin-
gar i ämnet; men vill dock icke med min röst hafva
gynnat en mening, som jag alldeles icke med dem
delar.
Oaktadt allt hvad höglofl. Utskottet så uppbyggligt
ordat öfver ämnet, hvarigenom det ledt sig till den
uttalade åsigten, att oäkta barns rätt att ärfva sina
mödrar vore icke allenast för äktenskapets helgd
menlig, utan äfven för samhället både från moralisk
och religiös synpunkt skadlig. kan jag dock icke an-
nat finna än att nu gällande lag, som beröfvar dem
all rätt att taga arf, är både rättsvidrig, opolitisk
och okristlig.
Jag sade rättsvidrig. Brottet drabbar nu genom
sina följder icke den brottslige, men väl den oskyl-
dige. Den brottsliga modren kan till och med njuta
fördel af brottet, då, i fall hon öfverlefvat sitt barn
som hunnit förvärfva egendom, hon är dess lagliga
arfvinge. Vore hon af det begångna brottet uteslu-
ten från all arfsrätt, skulle jag icke deremot höja
min röst, emedan hon skördade sina gerningars frukt;
men att tillägga det oskyldiga -barnet, -som redan i
det afseendet är nog vanlottadt framför andra barn,
att det är beröfvadt arfsrätt efter fadren, äfven arf-
löshet efter modren, då denna deremot njuter samma
rätt som ärliga mödrar, och således låta brottet ver-
ka tyngre på den: oskyldiga, än på den brottsliga,
kan jag, för min del, icke anse annorlunda än rätts-
vidrigt. j
Jag påstår vidare att logen är opolitisk. Dethän-
der väl sällan att oäkta barn hafva utsigt till arf ef-
ter sina mödrar. Rika qvinnor blifva vanligen med
mänvförsedda. De fattiga äro deremöt vanligen äf-
ven i detta fall mest vaniottade: Deras efter felste-
get inträdande bjelplösa beiägenhet medtager snart de
knappa tillgångarna och der finnes slutligen intet att
ärfva. Men undantag gifvas dock, som af lagstifta-
ren måste tagas i beräkning. Modren dör i barnets
späda ålder. Hennes slägt delar qvarlätenskapen.
För barnet blir intet, eller åtminstone den minsta
möjliga del öfrig. I förra fallet faller det kommu-
nen till last, i det sednare lemnas det åt den minst-
bjudande till uppfostran. Med en slät uppfostran,
som i båda fallen förutsättes, hinner barnet omsider
till den å!der då det på egen hand inträder i sam-
hället och äfven börjar tänka öfver ställningar och
förhållanden. Nu måste hos den förskjutne den frå-
gan oftare och oafvisligare än förr uppstå: Hvarföre
skall jag icke njuta samma rätt som andra mina li-
ka:? Hvarföre icke åtminstone ärfva det lilla, min
moder egde och så gerna unnade mig? Ar jag min-
dre än andra i behof af understöd för fortkomst i
verlden? Har jag, som icke vet något ondt med
mig, mer är andra förskyllat att lida och umbära?
Må den filosoferande lagstiftaren med förnäm min
framträda och göra för den arme-stackarn begripligt
hvad för mängden är ofattligt: emedan din moder,
som icke kunnat blifva en ärlig hustru, låtit förleda
sig att smaka af den förbjudna frukten, skall derfö-
re, samhället till gagn och i synnerhet äktenskapet