Vid Blomstervännens graf. (Komminister i Gunilbo, P. O. Ledström.) När sorgen stundom med sin dystra svärta Förmörkar hoppets ljusa morgonsky, Och oron Ieker kall med menskans hjerta, Och al:a hennes framtidsdrömmar fly; Nar verkligheten hävfulit till den arma säger, Alt det är malet, intet hon på jorden eger. Hvad är, som fram med tröst och svalka träder Och skänker störda bjertlat lugn och ro, Som med sin visshet än i smärtan gläder Och gör eu fridens hem af sorgens bo? Är det ej minnet af de stilla hädangångne, Som kämpat taligt, fast i stoftets fjeltrar fångne? Se menskan är ju en pilgrim vorden På iifvets tistelsädaa ökenjord. Varaklig stad ej eger hon på jorden, Hon skall ew bällre hem sig göra vard. Satl den, som ren med seger hunnit sluta striden Uch fär försonad ingå i den helga friden. Du flytt ifrån oss, ädle vän! Ej längre På jordens dunkla kretws du nöje faun. För veridens fröjder bef ditt bröst allt trängre, Skygg dolde du den eld i hjertat brann, Och blandade dig ej med dem, som sto!t fördömde: Du kunde felen se, men du förlåt och glömde. Och tänkte du på tidens mörka seder, På all dess tomma lust och falska flärd; Du önskade dig dit, der sol går neder: Måhända vore der en bättre verld. Nu längtans låga i div bröst är nederbrunnen, Och gomda nyckeln titl lifvets gåta funnen. O, blommors älskling! har bland jordens lunder Du nog åt markens sköna barn dig glädt, Och pri at Honom i naturens under, Som så sia skapelsu med fägring klädt? Har nog på fria höjder och i djupa dalar Du tydt det språk, som blommors enfald talar? Du var med dem förtrolig. Många vårar Dig offrade sia enkla hyl.ningsgärd. Når b.omstret mot dig 10g i glädjetårar, Ej kände du dig mer af qvalen tärd. bu gick begrundaude, som skalden stundom vankar Och sänder ut kriag alltet sina lorskningstankar. Tag då en afskedsblomma från den handen Du vänlig ledde upp mot fjellstängd uord. Så mycket herrligt fann den usge anden Der fjerran uti skyhög blomsterjord, . Och från de nejder månget dyrt och heligt minne Ad qvarstår tydligt i hans varma ungdomssiane, Der var det närmaro Guds blåa himmel, Der fri och lätt sin svalka vestan gjöt. Der tyckte du dig skild från verldens hvimmel Och hfvets gäfva der du lycklig njöt: Du såg med tjusning huru afionsolens lågor Sitt skymmer bredue öfver fjehens högblå vågor. Stod der en alpros skön vid bortgömd klyfta Och trånade, en ensam ande lik; Du gladdes få ur köld och armod lyfta Den späda till din barm, på kärlek rik: Det var en bild utaf din håg, den varma, Som städse gjorde väl och hjelpte upp den arma. O, hvarför skulle han en ros ej skänka Uppå den äd!e blomstervännens graf! Om sorgens tårar i dess kalk ock blänka, Nog hoppets ljusa sol dem torkar af; Ty se, hon hoppas, hoppet skall en gång fullbordas, Till högre sällhet uppsta hvad i grafven jordas. Hilmar. a a a a KS a Ne a a AA —