som förfara ännu mera konseqvent och skoningslöst vid fullföljandet af samma kosa. De nyssnämnda och deras vänner få här vanligen namn af revolutionärerna,, men huru skämtsamt detta än må låta, så ligger, dock ett betydelsefullt allvar i uttrycket; ty när trånaden efter framsteg är gilven hos ett folk, så bidrager ingenting mer till påskyndandet af friheten, än talrika misstag och felsteg, som stå i rak motsats mot alla tidens åsigter och önskningar: kort sagdt just sådane handlingar som de, hvarmed ifrågavarande personer så ofta utmärkt sig. Hvar och en ropar här på landtdagsafskeden och väntar på dem, i den gemensamma förhoppningen, att deri finna några nådiga medgifvanden, om än de djerfvaste hemställningarne lemnas utan afseende; men man får ropa länge än, på någonting sådant. I bästa fallet torde man knappt komma till gemensamma ståndsutskott, åt hvilka budset och lagförslag öfverlemnas till skärskådande, men ej till antagande eller förkastande. Detta är annars föreslaget af det progressiva partiet, som imedlertid har mäktiga och hastiga motståndare. Vidare sträcker sig ej, som ni ser, framskridandet hos oss; och så länge man alltjemnt blott begär som en nåd hvad man borde fordra som en rätlighet, kan man ej vänta något annat. Nu, och för första gången, har man på en enda af våra landtdagar, den vid Rhen, åtminstone ordat om nödvändigheten att fordra konstitution såsom en olkets rättighet; men förslaget afböjdes. Exemplet ir imedlertid gilvet härigenom, och utan all spålomskonst kan man förutsäga, att det ej kommer utt sakna efterföljd. (Slutet följer.)