som förfara ännu mera konseqvent och skonings-
löst vid fullföljandet af samma kosa. De nyss-
nämnda och deras vänner få här vanligen namn
af revolutionärerna,, men huru skämtsamt det-
ta än må låta, så ligger, dock ett betydelsefullt
allvar i uttrycket; ty när trånaden efter fram-
steg är gilven hos ett folk, så bidrager ingenting
mer till påskyndandet af friheten, än talrika miss-
tag och felsteg, som stå i rak motsats mot alla
tidens åsigter och önskningar: kort sagdt just så-
dane handlingar som de, hvarmed ifrågavarande
personer så ofta utmärkt sig.
Hvar och en ropar här på landtdagsafskeden
och väntar på dem, i den gemensamma förhopp-
ningen, att deri finna några nådiga medgifvanden,
om än de djerfvaste hemställningarne lemnas utan
afseende; men man får ropa länge än, på någon-
ting sådant. I bästa fallet torde man knappt kom-
ma till gemensamma ståndsutskott, åt hvilka bud-
set och lagförslag öfverlemnas till skärskådande,
men ej till antagande eller förkastande. Detta är
annars föreslaget af det progressiva partiet, som
imedlertid har mäktiga och hastiga motståndare.
Vidare sträcker sig ej, som ni ser, framskridandet
hos oss; och så länge man alltjemnt blott begär
som en nåd hvad man borde fordra som en rät-
lighet, kan man ej vänta något annat. Nu, och
för första gången, har man på en enda af våra
landtdagar, den vid Rhen, åtminstone ordat om
nödvändigheten att fordra konstitution såsom en
olkets rättighet; men förslaget afböjdes. Exemplet
ir imedlertid gilvet härigenom, och utan all spå-
lomskonst kan man förutsäga, att det ej kommer
utt sakna efterföljd. (Slutet följer.)