delser, öden och betraktelser. Mathilda är fa drens ögonsten, Emma modrens. . Mathilda — icke egentligen skön, hvilket läsaren godbetsful torde ursäkta, då hon likväl företrädesvis är äm. nad till hbjeltinna i vår lilla berättelse, säger för! — faltar med begärlighet hvarje ny bok, och eg nar sig med så lågande ifver åt tonkonsten, at hon gör framsteg, som väcka lärarinnans förvå ning och fadrens förtjusning. Fru Lovisa Edel berg tycker icke mycket härom, utan kallar Ma tbilda grubblerskan) och läsvurmen,. Slutliger improviserar Mathilda också rimmad vers (sid. 8) och då blir den goda modren hardt nära ursinnig Mathilda synes derföre vilja dämpa sin skaldeyra men vid samma tid får familjen besök af der ryktbare professor A. (hvarmed läsaren nästar tror förf. mena sjelfva Atterbom, helst ett motta ur hans arbeten utgör deita kapitels epigraf) och följden blir, att Mathilda improviserar ny vers, sid. 16. — Utrymmet nekar oss att genomgå alla de fint nyanserade och väl skildrade uppträden och samtal, hvaraf man måste finna, at! Mathilda ganska naturligen, ehuru för sig föga lyckligt, blir hvad hon borde blifva. Förf. tyckes hafva haft för afsigt att med hennes person vilja teckna bilden af den innehållstoma lyftning mot ett obestimdt mål, som så ofta hedras med det vackra namnet fantasi, utan alt vara vidare än egentligen ingenting. Teckningen, tagen i denna tendens, är på en gång Iyckad och ej utan sin stora lärorikhet. Mathilda får, genom sina qvasitalanger, friare, den ena efter den andre (baron Lejonborg, unga tysken herr Edmund Sodenfelt, en viss Finsman Malberg, m. m.); och dem vill hon på sätt och vis hafva, men det blir aldrig något utaf. In totum et tantum kan man om henne säga, att hon från början tillslut icke vet hvad bon vill. Händelserna få sin egentliga fart i och med en Stockholms-resa, som fadren, herr Edelberg, företager i sällskap med hela sin familj. Hans från början så förnuftiga fru börjar i denna utvidgade cirkel af bekantskaper, nöjen och kalaser, svindla, föras af lyxens ström till en karakterens undergång, som i följe med sig drager mannens ekonomiska ruin. Hr Maltberg, en sträng fordringsegare, af länsmans-natur, anländer oförmodadt från hemorten, och hotar att göra herr Edelberg olycklig. Han kan endast låta beveka sig, om han får dottrens, den poetiska (och såsom det tyckes för en länsman mindre gagneliga) Mathildas hand. För att rädda sin far, är hon på väg alt ingå på detta förslag. Det besynnerligaste är, att baron Lejonborg, sjelf rik, och dessutom den ädlaste och älskvärdaste karl, äfven i rättan tid framträder för att bistå herr Edelberg. Såsom han också på det innerligaste älskar och vill hafva Mathilda, tyckes det svara mesta reson för herne att ingå på detta. Men för att vara konsegvent i det oförnuftiga, föredrar hon den ohygglige herr Malberg. Åtminstone kan hon ej förmå sig att lemna Lejonborg sitt bifall. Dock blir det icke heller något utaf .med länsmannen. Egentligen måste man tro, att hon med mesta tycke fästat sig vid en ung äfventyrare, ett hemlighetsfullt slag, en tysk, som af familjeorsaker lemnat sitt fädernesland, och, detd, uppehåller sig i Sverige. Denne yngling heter Edmund. Mathilda har vid ett kritiskt tillfälle blifvit bekant med honom. Likväl ställer sig ett och annat emot -deras förening, och Edmund försvinner alldeles från taflan. Troligen är det omöjligheten att få Edmund, som gör, att Mathilda vill nö:as med den omtalade herr Malberg; ehuru man tycker, att-hon så gerna, i sin sorg, kunde hafva nöjt sig med den ädle och förträfflige herr Lejonborg. Omsider gör hon en resa till Tyskland, kommer der i-ett godt hus, fru Elwigs; men får, till sin förvåning, vid ett tillfälle återse sin Edmund, hvilken nu befinner sig förlofvad med en ung, vacker tyska, fröken Augusta Rodenthbal. Edmund, vid detta återseende krossad af ånger, vill lemna den sistnämnda,, och återbegifva sig i Mathildas famn. Men — hon afvisar. honom. Slutligen återkommer ben till Sverige... Genom ett arf bar bon blifvit försatt i goda omständigheter; och såsom hon finner det för sig omöjligt att blifva lycklig, föresätter hon sig att med det! ädlaste nit arbeta på sin förträffliga syster Emmas välfärd. Denna goda flicka hade redan tidigt! blifvit räddad ur en öppen vak, deruti hon nedstörtat, . Räddaren utgjordes af en hennes barndomsvän, Axel, De förena sina öden, och Mathilda gör allt för att befordra deras lycka. j Baron Lejonborg, ständigt rik, ädel och förson-l: lig, visar sig ännu en gång. Men — Mathilda skjuter honom ånyo och för alltid ifrån sig! Författarinnan når sin önskan, bestående deruti, att Emma blir gift och lycklig; då deremot Matkilda med. dunkel och vemodig blick säger om sig sjelf: Jag har förlorat sällheten, emedan jag sökte binna den utom gränsen för den lugna tillvarelse, naturen och samhällsordningen bestämde mig; medan det ännu ej var qvinnan tillåtet, att vare mer än qvinna!, Dessa ord, hvilka äro le sista i boken, skvla utan tvifvel utgöra hela omanens sens moral,. Så till vida är den lik1 otydligt uttryckt, som läsaren icke vet, om örf. åsyftar en varning för qvinnan, alt ej öl rerstiga sitt köns gränser; eller tvertom en önkan, att qvinnan måtte göra det framdeles, då let nemligen blir henne ptillåtet att vara mer än jvinna,. Mathilda är imedlertid icke en karaker, som synnerligen visar saken; ty hon går snaare utom förnuftets gränser, än utom qvinlighea ant a fr Nr fä Jr VD KN AR JR KD RE