delser, öden och betraktelser. Mathilda är fa
drens ögonsten, Emma modrens. . Mathilda —
icke egentligen skön, hvilket läsaren godbetsful
torde ursäkta, då hon likväl företrädesvis är äm.
nad till hbjeltinna i vår lilla berättelse, säger för!
— faltar med begärlighet hvarje ny bok, och eg
nar sig med så lågande ifver åt tonkonsten, at
hon gör framsteg, som väcka lärarinnans förvå
ning och fadrens förtjusning. Fru Lovisa Edel
berg tycker icke mycket härom, utan kallar Ma
tbilda grubblerskan) och läsvurmen,. Slutliger
improviserar Mathilda också rimmad vers (sid. 8)
och då blir den goda modren hardt nära ursinnig
Mathilda synes derföre vilja dämpa sin skaldeyra
men vid samma tid får familjen besök af der
ryktbare professor A. (hvarmed läsaren nästar
tror förf. mena sjelfva Atterbom, helst ett motta
ur hans arbeten utgör deita kapitels epigraf)
och följden blir, att Mathilda improviserar ny
vers, sid. 16. — Utrymmet nekar oss att genom-
gå alla de fint nyanserade och väl skildrade upp-
träden och samtal, hvaraf man måste finna, at!
Mathilda ganska naturligen, ehuru för sig föga
lyckligt, blir hvad hon borde blifva. Förf. tyc-
kes hafva haft för afsigt att med hennes person
vilja teckna bilden af den innehållstoma lyftning
mot ett obestimdt mål, som så ofta hedras med
det vackra namnet fantasi, utan alt vara vidare
än egentligen ingenting. Teckningen, tagen i
denna tendens, är på en gång Iyckad och ej utan
sin stora lärorikhet. Mathilda får, genom - sina
qvasitalanger, friare, den ena efter den andre
(baron Lejonborg, unga tysken herr Edmund So-
denfelt, en viss Finsman Malberg, m. m.); och
dem vill hon på sätt och vis hafva, men det blir
aldrig något utaf. In totum et tantum kan man
om henne säga, att hon från början tillslut icke
vet hvad bon vill.
Händelserna få sin egentliga fart i och med
en Stockholms-resa, som fadren, herr Edelberg,
företager i sällskap med hela sin familj. Hans
från början så förnuftiga fru börjar i denna
utvidgade cirkel af bekantskaper, nöjen och kala-
ser, svindla, föras af lyxens ström till en karak-
terens undergång, som i följe med sig drager
mannens ekonomiska ruin. Hr Maltberg, en sträng
fordringsegare, af länsmans-natur, anländer oför-
modadt från hemorten, och hotar att göra herr
Edelberg olycklig. Han kan endast låta beveka
sig, om han får dottrens, den poetiska (och såsom
det tyckes för en länsman mindre gagneliga) Ma-
thildas hand. För att rädda sin far, är hon på
väg alt ingå på detta förslag. Det besynnerliga-
ste är, att baron Lejonborg, sjelf rik, och dess-
utom den ädlaste och älskvärdaste karl, äfven i
rättan tid framträder för att bistå herr Edelberg.
Såsom han också på det innerligaste älskar och
vill hafva Mathilda, tyckes det svara mesta reson
för herne att ingå på detta. Men för att vara
konsegvent i det oförnuftiga, föredrar hon den
ohygglige herr Malberg. Åtminstone kan hon ej
förmå sig att lemna Lejonborg sitt bifall. Dock
blir det icke heller något utaf .med länsmannen.
Egentligen måste man tro, att hon med mesta
tycke fästat sig vid en ung äfventyrare, ett hem-
lighetsfullt slag, en tysk, som af familjeorsaker
lemnat sitt fädernesland, och, detd, uppehåller sig
i Sverige. Denne yngling heter Edmund. Ma-
thilda har vid ett kritiskt tillfälle blifvit bekant
med honom. Likväl ställer sig ett och annat
emot -deras förening, och Edmund försvinner all-
deles från taflan. Troligen är det omöjligheten
att få Edmund, som gör, att Mathilda vill nö:as
med den omtalade herr Malberg; ehuru man tyc-
ker, att-hon så gerna, i sin sorg, kunde hafva nöjt
sig med den ädle och förträfflige herr Lejonborg.
Omsider gör hon en resa till Tyskland, kommer
der i-ett godt hus, fru Elwigs; men får, till sin
förvåning, vid ett tillfälle återse sin Edmund,
hvilken nu befinner sig förlofvad med en ung,
vacker tyska, fröken Augusta Rodenthbal. Edmund,
vid detta återseende krossad af ånger, vill lemna
den sistnämnda,, och återbegifva sig i Mathildas
famn. Men — hon afvisar. honom.
Slutligen återkommer ben till Sverige... Genom
ett arf bar bon blifvit försatt i goda omständig-
heter; och såsom hon finner det för sig omöjligt
att blifva lycklig, föresätter hon sig att med det!
ädlaste nit arbeta på sin förträffliga syster Em-
mas välfärd. Denna goda flicka hade redan tidigt!
blifvit räddad ur en öppen vak, deruti hon ned-
störtat, . Räddaren utgjordes af en hennes barn-
domsvän, Axel, De förena sina öden, och Ma-
thilda gör allt för att befordra deras lycka. j
Baron Lejonborg, ständigt rik, ädel och förson-l:
lig, visar sig ännu en gång. Men — Mathilda
skjuter honom ånyo och för alltid ifrån sig! För-
fattarinnan når sin önskan, bestående deruti, att
Emma blir gift och lycklig; då deremot Matkilda
med. dunkel och vemodig blick säger om sig sjelf:
Jag har förlorat sällheten, emedan jag sökte bin-
na den utom gränsen för den lugna tillvarelse,
naturen och samhällsordningen bestämde mig;
medan det ännu ej var qvinnan tillåtet, att
vare mer än qvinna!, Dessa ord, hvilka äro
le sista i boken, skvla utan tvifvel utgöra hela
omanens sens moral,. Så till vida är den lik-
1 otydligt uttryckt, som läsaren icke vet, om
örf. åsyftar en varning för qvinnan, alt ej öl
rerstiga sitt köns gränser; eller tvertom en ön-
kan, att qvinnan måtte göra det framdeles, då
let nemligen blir henne ptillåtet att vara mer än
jvinna,. Mathilda är imedlertid icke en karak-
er, som synnerligen visar saken; ty hon går sna-
are utom förnuftets gränser, än utom qvinlighe-
a ant a fr Nr fä Jr VD KN AR JR KD RE
-