at.
och sökte återkomma till trappan, der han lem-
nat Vaubert. Efter mycken ansträngning iträng-
seln lyckades det;. men målaren var försvunnen.
Hans efterfrågan var länge förgäfves, men ändtli-
sen sade en soldat, att, sedan den sjuke frågat
efter närmaste vägen till värdshuset der han
bodde, hade han stigit upp och följt den lemnade
an visningen.
Werth ansåg för en pligt, alt skynda efter den
sjuke, som b funnit sig i ett så synbart hjelplöst
tillstånd; men blef derifrån uppehållen af Reich-
hell, hvilken det tilltagande oväsendet lockat ut
på gatan och hvars första fråga var efter måla-
ren. Werth meddelade honom hans försvinnande
och sin afsigt att genast uppsöka honom; men
Reiechbell förklarade, att då Vaubert varit hans
gäst, vore det ock hans skyldighet, att sörja för
bans lyckliga återkomst till sitt logis. Han gaf
senast en betjent nödig befallning härom, och öf-
versten, som önskade att närmare få erfara något
om det fasansfulla, som träffat hans krigskamrat,
gick till huset och kom obehindradt uppför trap-
pan. Ilan skyndade nu igenom flera rum, upp-
fyllda af vakt, polisbetjening, läkare och nyfikna
åskådare, tilidess han ändtligen ankom till säng-
kammaren. Hans första blick föll här på en ung,
bildskön fru, hvilken han, af den lysande bal-
klädseln, genast igenkände för den mördades enka,
som midt i glädjens rus träffats af detta för-
skräckliga slag. Hon återhölls af några fruntim-
mer, utur hvilkas armar hon i förtviflan sökte
slita sig, för att nedkasta sig öfver mannes lik,
hvilket låg vid en annan sida af rummet ännu i
sängen, som dröp af blod. Mordet var verkstäldt
genom ett enda knifstygn i halsen; likväl kunde
man al kroppens ställning och andra omständig-
heter sluta till, alt den mördade sökt värja sig.
För att hindra den olycklige ifrån alt ropa på
hjelp, . var en näsduk sammanpressad emellan
tänderna, hvilken man varsamt utdrog, i hopp at
derpå finna något namn; men endast ett T a