lät denne uppmärksamt betrakta sig. Det var en
liten gestalt, med hufvudet stödt mot armen och
ansigtet böljt af begge händerna, så att Werth
icke kunde sluta till den okändes ålder. Med af-
sigt gjorde öfversten något buller för att blifva
bemärkt; men då gestalten förblef orörlig som en
stenbild, var Werth i begrepp alt gå vidare, då
den obekante vildt uppsprang, trängde sig intill
Werth och med hemlighetsfull, förfärad röst vtt-
rade: Jag vill för dig bekänna, jag har mördat
honom. Oaktadt sin stora bestörtning, hade
Werth besinning nog att hastigt fatta uti och för-
säkra sig om den besynnerlige sjelfanklagaren;
men med jättestyrka slet han sig lös, fattade öf-
versten så kraftigt vid halsen, atl denne insåg att
han hade att göra med en öfverlägsen makt, och
lå han förgälves sökte med de ledigblefne hän-
derne bortskuffa motståndaren, som förblef stum
och orörlig i sin anfallande ställning, grep Werth,
af fruktan att gqväfvas, till värjan; men i samma
ögonblick föll en minstråle på den fremmande
och belyste ett sjukt, blekt ansigte, deruti van-
sinne stod tecknad med så djupa, tydliga drag, at!
öfversten åter instack vapnet, inseende att endast
tålamod och eftergilvenhet här borde användas.
Den vansinnige släppte nu sjelfmant efter och
framräckte mot öfversten de magra, knotiga hän:
derna. Se,, sade han, huru blodet flyter mellar
fingrarne, huru det dryper, se, se, huru det be:
ständigt å nyo framkommer under naglarne ! Har
teg sedan, gripen af fasa, och försjönk i stelt be-
traktande af händerna. Werth, som vid den er-
farna styrkan hos den vansinnige miste uppgilve
föresatsen att bemäktiga sig honom, hade begag-
nat detta ögonblick för att undkomma, men hade
icke hunnit långt, innan han hörde den vansinnig
förfölja sig. Fattande öfversten i armen, sad
han: Du vill icke tro att jag mördat honom
men jag har förvarat hans blod. : Se här, bakon
lyktpålen står en stor kruka. Gå sjelf dit, ja
kan icke hemta den. Werth följde anvisningei