KÄRLEK OCH BROTT. )
BERÄTTELSE, HÄMTAD FRÅN KRIMINALRÄTTENS I BER-
LIN HANDLINGAR, AF C. V. MIELAU.
Utkomne på gatan funno Werth och Vaubert
sig midt uti en scen, som vid denna ovanliga tid
innebar något förfärande, äfven innan man ännu
visste hvad som föranledde den. En stor folk-
massa hade samlat sig framför det midtöfver lig-
gande huset. Fönstren i första våningen dera
voro öppna och upplyst2, och menniskor träng-
des upp och ner i trapporna. De många förvir-
rade skriken, vakternes fram- och åter-ridande,
bullret af vagnarne, som återkommo från hoffe-
sten, gjorde det omöjligt alt i det allmänna sor-
let förnimma något tydligt.
För Guds skull, hvad är det?, sade Vaubert;
hvarföre detta dödande larm? men hans svaga,
darrande stämma bortdog knappt hörbar. — Jag
skulle väl kunna tränga mig igenom, sade Werth,
om jag vågade lemna er, men ni vacklar och
hotar att fallav — och målaren kunde verkligen
icke längre hålla sig uppe, utan nedsjönk magt-
lös på trappan dervid han stod. Likväl bad han
öfversten söka upplysning om uppträdet, emedan
han dessförinnan icke kunde lugna sig. Werth
var ännu obeslutsam om han skulle lemna den
sjuke, då han af trängseln ofrivilligt blef skiljd
ifrån honom och snart befann sig vid ingången
till det oroliga huset. Här stod en polistjenste-
man och af honom erfor han, att den gamle öf-
versten von Erxsfelid, som bodde der en trappa
upp, för en timma sedan funnits mördad i sin
säng, och att hans fru, efterskickad, nyligen åter-
kommit från hoffesten. Denna underrättelse mot-
tog öfversten desto mera med fasa och smärta,
som han från kriget varit närmare bekant med
den mördade och högaktat honom såsom en iap-
per och redlig man. Likväl fattade han sig snart
) Se Aftonbl. J4 157.