KÄRLEK OCH BROTT. ) BERÄTTELSE, HÄMTAD FRÅN KRIMINALRÄTTENS I BERLIN HANDLINGAR, AF C. V. MIELAU. Utkomne på gatan funno Werth och Vaubert sig midt uti en scen, som vid denna ovanliga tid innebar något förfärande, äfven innan man ännu visste hvad som föranledde den. En stor folkmassa hade samlat sig framför det midtöfver liggande huset. Fönstren i första våningen dera voro öppna och upplyst2, och menniskor trängdes upp och ner i trapporna. De många förvirrade skriken, vakternes framoch åter-ridande, bullret af vagnarne, som återkommo från hoffesten, gjorde det omöjligt alt i det allmänna sorlet förnimma något tydligt. För Guds skull, hvad är det?, sade Vaubert; hvarföre detta dödande larm? men hans svaga, darrande stämma bortdog knappt hörbar. — Jag skulle väl kunna tränga mig igenom, sade Werth, om jag vågade lemna er, men ni vacklar och hotar att fallav — och målaren kunde verkligen icke längre hålla sig uppe, utan nedsjönk magtlös på trappan dervid han stod. Likväl bad han öfversten söka upplysning om uppträdet, emedan han dessförinnan icke kunde lugna sig. Werth var ännu obeslutsam om han skulle lemna den sjuke, då han af trängseln ofrivilligt blef skiljd ifrån honom och snart befann sig vid ingången till det oroliga huset. Här stod en polistjensteman och af honom erfor han, att den gamle öfversten von Erxsfelid, som bodde der en trappa upp, för en timma sedan funnits mördad i sin säng, och att hans fru, efterskickad, nyligen återkommit från hoffesten. Denna underrättelse mottog öfversten desto mera med fasa och smärta, som han från kriget varit närmare bekant med den mördade och högaktat honom såsom en iapper och redlig man. Likväl fattade han sig snart ) Se Aftonbl. J4 157.