svart hår var derå insydt. Något annat spår hade
mördaren icke efterlemnadt. Utur ett schatull,
som var oläst, hade han endast tagit en enda
dukatrulle, ehuru der fanns penningar och juve-
ler af stort värde.
OÖfversten var ett uppmärksamt viltne till dessa
efterforskningar och skulle varit det ännu mer,
om icke den olyckliga enkans tillstånd ådragit
sig hela hans medlidande. Öfvermåttet af hennes
smärta och förtviflan, g orde att likarne med
skäl fruktade för hennes förstånd eller lif. Der-
till kom äfven, att den gamla Margareta, som,
förut hennes amma, nu var hennes moderliga
rådgifvarinna, just i detta ögonblick var frånva-
rande, då hon bäst af alla kunnat få makt öfver
den tröstlösa. Den trogna tjenarinnan hade först
uppläckt mordet och skyndat att kalla hjelp hos
grannarna; men hade alltsedan saknats.
Då vidare efterforskningar voro fruktlösa och
för närvarande icke kunde anställas, erbjödo sig
några medlidsamma fruntimmer från grannskapet,
alt i Margarethas ställe vaka under natten hos
fru Erxfeld och den olyckliga blef förd till ett
aflägset rum, der hon ändtligen, eftergifvande för
läkarnes vilja, lät afkläda sig och gick till sängs.
Äfven i öfverstens sängkammare blef nu stilla.
Folket skingrades och W erth, som stadnat till sist,
för att ännu en gång trycka den värderade krigs-
kamratens hand, fann, nedkommen på gatan, allt
så tyst och öde. Som han bodde nära hospitals-
kyrkan, tog han vägen öfver Dönhoffstorget, som,
belyst af månen, låg framför honom såsom ett
hvitt snöfält, och han upptäckte härigenom lätta-
re på afstånd en skugga, som tycktes härröra af
en mensklig skepnad. Jötversten, upprörd af det
rysliga uppträdet, höll synen för ett fantasiens
spel och, för att derora förvissa sig, närmade han
sig skuggan; men det var icke någon inbillning.
På öfversta steget till en lanterna satt en men-
niska, som syntes sofva eller vara försänkt i djupa
tankar och, utan att märka öfverstens ankomst,