Iprofit begagnat kyrkornas gods, så begriper e
hvar, att denna punkt endast afser de städjo
som direkte uppburoös af kyrkorna; ty de andr
kunde prostarne ju icke åtkomma. Dessutor
vittnar denna samma punkt af recessen emc
doktorns sats; ty der står tydligen, att för åtnju
tandet af ,Städsmål och annat ovisst, erfordra
Åtkomsthandlingar (Adkomst) i kapitlen elle
Egendomsbref och gamla Jordeböcker,. Kammar
kollegium bar vittnat, att gamla jordeböcker oc
isynnerhet en i kollegium funnen Laholms lär
Landsbok visar huru städsmålen gått till kronar
Men jag återgår till den egentliga frågan.
Konungens Befallningshafvandes slutsats, att Ko
nungens Lensmand, för kronans räkning bort
städjade de ifrågavarande, blott till viss del:
räntan åt kyrkor disponerade hemman (icke verk
liga kyrkan tillhörande testamenterade eller do
nerade, eller inköpte hemman, ty om sådana ä
här icke fråga) är således efter all vanlig slut
konst riktig; och den har för sig åtminstone a!
vara gjord af en myndighet, som har inför Ko
nungen anmält, att den äger i Hallands Jands
kansli och räkenskaper icke endast bevis, att e
mängd städsmål på 4640-, 4630- och 1669-tale;
erlagts till kronan, genom landshöfdingarne (Lens
meaenden), utan att ännu i sednare tiderna sådan
städjor fortfarit: ett förhållande, som doktor Sten
hammar med en exempellös oförsynthet förvrän
ger, då han, pag. 45, vågar påstå, att Kammar
kollegium bordt intyga, icke att blott till en del
utan att till alla de kyrkohemman, af hvilk:
landtgille uppbars, städselrätten utöfvats af kyr-
korna.
Hufvudfrågan synes vara att utreda, huru pi
sista hälften af 47:de århnndradet kyrkorna kun.
nat bemäktiga sig städselrätten, som de sedan ta
git till bevis för eganderätlen, utan att kunn:
förete en enda laglig handling. Detta är väl re.
dan till en del visadt af Kammar-kollegium oci
af Konungens Befallningshafvande; som styrkt, at
sådane missbruk på de tiderna gjorts äfven af ci-
vile embetsmän och andra, som haft ränta til
större eller mindre del af kronans hemman sit
anslagen; och allt synes visa, att några oordnin-
gar varit inom Hallands administration under dess:
tiderna, som vållat ett sjelfsvåld, hvilket icke ;
andra delar af hvarken Sveriges gamla eller de
då erhållna nya provinser öfverklagats. Men ger-
na erkänner jag, att äfven detta icke kan bl
lagligt bevis för den sats, jag drifver. TImedier-
tid bör det för hvarje rättrådig man blifva er
anledning, att önska ett slut på tvisten.
Doktor Stenhammar har gjort sig en stor ock
onödig möda att framdraga en hop bevis ur kom.
mMissariers och general-guvernörers resolutioner
Dessas myndighet i all ära: Lagar hade de dock
ej rätt att stifta. Skådar man på åratalen, sel
man nog, att det var under den tid, då den hö-
gre Adeln hade ryckt till sig statens egendom,
och stundom kyrkornas äfven; de derföre gifna
resolutionerna angå icke, i ett enda fall, de här
ifrågakommande hemmanen, utan på sätt redan
så ofta nämndt är, kyrkornas verkligt ägande hem-
man. Deremot har doktor Stenhammar under
sina forskningar icke velat se i Nyströms be-
skrifning på Svenska Hemman och Lägenheter,,
der han (pag. 179 nya, pag. 144 gamla upplagan)
skulle finna, att de Aboer, som af rätta veder-
börande städjat Kyrkohemman i Halland, orubb-
ligen skulle njuta besittningen deraf, emot at!
svara Landtgille eller Kyrkans ränta,; och hvad
värre är, Hr doktorn har icke velat erkänna el-
ler åtminstone icke omnämna Kongl. Resolutio-
nen på Allmogens besvär den 29 November
17356, samt fördolt Kongl. Resolutionen på Preste-
ståndets besvär af den 4 December 1754, hvilka
akter bevisa, att sådane hemman blott skulle
till kyrka och presterskap erlägga ränta, icke
städsmål. Icke heller har h. doktorn låtsat om
Malmö recess af år 1662, som likväl är grund-
akten för Skånes, Hallands och Blekinges inför-
lifvande i svenska statsskicket och hvari säges:
Kyrkor, skolor och deras betjente, till hvilka
af gammal tid någon viss ränta, förmedelst Kongl.
Bref af en Christlig intention är förordnadt och
perpetueradt, bör mainteneras; dock måste sådan!
icke vidare extenderas än på den räntan, som aj
ålders tid sedvanligt varit till dem underlagt.
Allt detta bevisar, att herr doktorn åtminstone
ej sett mera än han ville.
Tages nu deremot i betraktande, hvad Kongl.
Kammarkollegium och Konungens Befallningshaf-
vande, efter granskning af sina innehafvande hand-
lingar, anfört såsom bevisande kronans eganderätt
till dessa hemman, i allmänhet; besinnas vidare,
att de i likhet med kronohemman blifvit beskat-
tade, roterade, donerade åt enskilde personer, ut-
bytte, pantsatte och till skatte försålde; allt utan
annat vilkor, än att ordentligt erlägga den till
kyrkor och prester anslagna vissa del af räntan
till. desse vederbörande; att på hela 48:de århun-
lradet konsistorium - och presterskapet icke vid
skatteköpsfrågor åberopat någon eganderätt till
hemmanen, samt medgifvit skatteköpen; och att
hela krånglet tillkommit, sedan man nyss före
och efter 1820-talets ingående liksom synes haf-