Iprofit begagnat kyrkornas gods, så begriper e hvar, att denna punkt endast afser de städjo som direkte uppburoös af kyrkorna; ty de andr kunde prostarne ju icke åtkomma. Dessutor vittnar denna samma punkt af recessen emc doktorns sats; ty der står tydligen, att för åtnju tandet af ,Städsmål och annat ovisst, erfordra Åtkomsthandlingar (Adkomst) i kapitlen elle Egendomsbref och gamla Jordeböcker,. Kammar kollegium bar vittnat, att gamla jordeböcker oc isynnerhet en i kollegium funnen Laholms lär Landsbok visar huru städsmålen gått till kronar Men jag återgår till den egentliga frågan. Konungens Befallningshafvandes slutsats, att Ko nungens Lensmand, för kronans räkning bort städjade de ifrågavarande, blott till viss del: räntan åt kyrkor disponerade hemman (icke verk liga kyrkan tillhörande testamenterade eller do nerade, eller inköpte hemman, ty om sådana ä här icke fråga) är således efter all vanlig slut konst riktig; och den har för sig åtminstone a! vara gjord af en myndighet, som har inför Ko nungen anmält, att den äger i Hallands Jands kansli och räkenskaper icke endast bevis, att e mängd städsmål på 4640-, 4630och 1669-tale; erlagts till kronan, genom landshöfdingarne (Lens meaenden), utan att ännu i sednare tiderna sådan städjor fortfarit: ett förhållande, som doktor Sten hammar med en exempellös oförsynthet förvrän ger, då han, pag. 45, vågar påstå, att Kammar kollegium bordt intyga, icke att blott till en del utan att till alla de kyrkohemman, af hvilk: landtgille uppbars, städselrätten utöfvats af kyrkorna. Hufvudfrågan synes vara att utreda, huru pi sista hälften af 47:de århnndradet kyrkorna kun. nat bemäktiga sig städselrätten, som de sedan ta git till bevis för eganderätlen, utan att kunn: förete en enda laglig handling. Detta är väl re. dan till en del visadt af Kammar-kollegium oci af Konungens Befallningshafvande; som styrkt, at sådane missbruk på de tiderna gjorts äfven af civile embetsmän och andra, som haft ränta til större eller mindre del af kronans hemman sit anslagen; och allt synes visa, att några oordningar varit inom Hallands administration under dess: tiderna, som vållat ett sjelfsvåld, hvilket icke ; andra delar af hvarken Sveriges gamla eller de då erhållna nya provinser öfverklagats. Men gerna erkänner jag, att äfven detta icke kan bl lagligt bevis för den sats, jag drifver. TImediertid bör det för hvarje rättrådig man blifva er anledning, att önska ett slut på tvisten. Doktor Stenhammar har gjort sig en stor ock onödig möda att framdraga en hop bevis ur kom. mMissariers och general-guvernörers resolutioner Dessas myndighet i all ära: Lagar hade de dock ej rätt att stifta. Skådar man på åratalen, sel man nog, att det var under den tid, då den högre Adeln hade ryckt till sig statens egendom, och stundom kyrkornas äfven; de derföre gifna resolutionerna angå icke, i ett enda fall, de här ifrågakommande hemmanen, utan på sätt redan så ofta nämndt är, kyrkornas verkligt ägande hemman. Deremot har doktor Stenhammar under sina forskningar icke velat se i Nyströms beskrifning på Svenska Hemman och Lägenheter,, der han (pag. 179 nya, pag. 144 gamla upplagan) skulle finna, att de Aboer, som af rätta vederbörande städjat Kyrkohemman i Halland, orubbligen skulle njuta besittningen deraf, emot at! svara Landtgille eller Kyrkans ränta,; och hvad värre är, Hr doktorn har icke velat erkänna eller åtminstone icke omnämna Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär den 29 November 17356, samt fördolt Kongl. Resolutionen på Presteståndets besvär af den 4 December 1754, hvilka akter bevisa, att sådane hemman blott skulle till kyrka och presterskap erlägga ränta, icke städsmål. Icke heller har h. doktorn låtsat om Malmö recess af år 1662, som likväl är grundakten för Skånes, Hallands och Blekinges införlifvande i svenska statsskicket och hvari säges: Kyrkor, skolor och deras betjente, till hvilka af gammal tid någon viss ränta, förmedelst Kongl. Bref af en Christlig intention är förordnadt och perpetueradt, bör mainteneras; dock måste sådan! icke vidare extenderas än på den räntan, som aj ålders tid sedvanligt varit till dem underlagt. Allt detta bevisar, att herr doktorn åtminstone ej sett mera än han ville. Tages nu deremot i betraktande, hvad Kongl. Kammarkollegium och Konungens Befallningshafvande, efter granskning af sina innehafvande handlingar, anfört såsom bevisande kronans eganderätt till dessa hemman, i allmänhet; besinnas vidare, att de i likhet med kronohemman blifvit beskattade, roterade, donerade åt enskilde personer, utbytte, pantsatte och till skatte försålde; allt utan annat vilkor, än att ordentligt erlägga den till kyrkor och prester anslagna vissa del af räntan till. desse vederbörande; att på hela 48:de århunlradet konsistorium och presterskapet icke vid skatteköpsfrågor åberopat någon eganderätt till hemmanen, samt medgifvit skatteköpen; och att hela krånglet tillkommit, sedan man nyss före och efter 1820-talets ingående liksom synes haf