Hans ansigte lyste förklaradt vid dessa ord.
Regenten knäböjde och jemte honom Peter Ko-
nink. Denne sednare gaf nu de tappre segrarne
en vink och alla flandrarne föllo ner och tac-
kade himlen.
XXL
Vårsolen log så mild då Peter Konink hem-
kom. Ifrån rummet med buxbomsdörren kom
Gabriela och räckte emot honom ett spädt blom-
strande barn. Han tog det på sin arm och sade
högt och fröjdfullt: O, välkommen !
Sedan gick han med modren och barnet in i
vanliga rummet, smekte begge, framtog den för-
syllde bägaren och tömde den, tog åter barnet
och sade: Gabriela, vi äro nu icke ensamme.
Ser du den rosige engeln? han skall trösta oss,
skall lära oss att tåligt bedja och hoppas. Guelf
sofver så godt, och äfven din mor.
Men vid dessa ord, hade hans stämma blifvit
så vek, som hans hjerta. Han satte bort bäga-
ren, lade gossen i modrens knä, och lutade sig
mot bordet, såsom ville han bida, till dess den
uppvaknade smärtan sammansmält med fröjden.
Han gick då åter till modren och barnet och
sade, rörd till tårar: Jag har ju er begge, jag
bör ej klaga.
Gabriela gaf honom barnet åter, slöt dem begge
i sina armar och sade sakta: Äfven jag har ju
er, er beggel,
Fadren fann åter styrka och tröstade mildt,
men Gabriela förblef stilla. Hennes själ hade
linge upphemtat det öfvermått af smärta, hvaraf
det fromma sinnet, i känsla af pligt, undergif-
venhet och tro intages. Hon tog barnet, vaggade,