Hans ansigte lyste förklaradt vid dessa ord. Regenten knäböjde och jemte honom Peter Konink. Denne sednare gaf nu de tappre segrarne en vink och alla flandrarne föllo ner och tackade himlen. XXL Vårsolen log så mild då Peter Konink hemkom. Ifrån rummet med buxbomsdörren kom Gabriela och räckte emot honom ett spädt blomstrande barn. Han tog det på sin arm och sade högt och fröjdfullt: O, välkommen ! Sedan gick han med modren och barnet in i vanliga rummet, smekte begge, framtog den försyllde bägaren och tömde den, tog åter barnet och sade: Gabriela, vi äro nu icke ensamme. Ser du den rosige engeln? han skall trösta oss, skall lära oss att tåligt bedja och hoppas. Guelf sofver så godt, och äfven din mor. Men vid dessa ord, hade hans stämma blifvit så vek, som hans hjerta. Han satte bort bägaren, lade gossen i modrens knä, och lutade sig mot bordet, såsom ville han bida, till dess den uppvaknade smärtan sammansmält med fröjden. Han gick då åter till modren och barnet och sade, rörd till tårar: Jag har ju er begge, jag bör ej klaga. Gabriela gaf honom barnet åter, slöt dem begge i sina armar och sade sakta: Äfven jag har ju er, er beggel, Fadren fann åter styrka och tröstade mildt, men Gabriela förblef stilla. Hennes själ hade linge upphemtat det öfvermått af smärta, hvaraf det fromma sinnet, i känsla af pligt, undergifvenhet och tro intages. Hon tog barnet, vaggade,