stian IV:s Recess kyrkans förvaltning (försva-
rör) att vom något vore kyrkan frånkommet, då
skall förvaltningen det igenfordra, och derpå
skaffa slutlig dom). Jag frågar då om bevisning
bör vara omöjlig; och om den ock i ett eller annat
olycksfall vore det, då de handlingar t. ex. som visa
laga åtkomst, förkommit, skulle då ej åtminstone
räkenskapsböcker för några af de gamla tiderna
finnas qvar och kunna lemna någon upplysning?
Hr doktor Stenhammar har trott sig finna en
verklig juvel i en förmodad oriktighet eller osann-
färdighet uti Konungens Befallningshafvandes i
Halland utlåtande. (Se reservationen pag. 27.)
För att se, hvem som förebråelsen bör drabba,
att orätt eller osannt återgilva andras ord, måste
jag först meddela Konungens Befallningshafvandes.
Han har sagt: Att de så kallade Halländska kyr-
kohermmanen, under den tid provinsen Halland
lydde under Danska kronan, voro ansedda och
pbehandlade såsom kronans hemman, är numera
fullkomligen utredt och styrkt, dels genom ett
bevis, som några åboer å sådana hemman för-
skaffat sig och deraf till upplysning i frågan lem-
nat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande del.
Detta bevis, hvilket är utfärdadt den 2 sistl.
Mars (4840) af professorn i Lov-Kyndigheden
vid universitetet i Köpenhamn, etatsrådet Kolde-
rup Rosenvinge och bestyrkt af geheimearchiva-
prien etatsrådet Finn Magnussen, samt till under-
pskrifternas riktighet vitsordadt af Ed. Maj:ts mi-
nister m. m., innehåller, att enligt de officiella
pkopieböcker från 46 och 47 århundraden, som
angå Skåne och Halland, och finnas förvarade i
det Kongl. Danska geheimearchivet, de hemman,
hvaraf kyrkorna egde Landgille, blefvo under
Danska tiden, så vidt kyrkorna egdes af Konun-
gen och kallelserätten af honom utöfvades, bort-
stadde för kronans räkning af Konungens Lends-
mend,. Märk! Endast ordet Lendsmend, är,
liksom ordet Lovkyndighed, eciteradt såsom va-
rande Danska ord. Allt det andra är blott hvad
Konungens Befallningshafvande trott sig finna i
beviset.
Nu är Rosenvinges bevis af doktor Stenhammar
lyckligtvis på danska meddeladt i reservationens
bilagor, (se pag. 47, 48 och 49) och äfven lyck-
ligtvis Finn Magnussens. Granskar man nu begge
dessa bevis, och det är ur begge, som Konungens
Befallningshafvande dragit sin slutsats, så finner
man visserligen icke i Rosenvinges orden för kro-
nans räkning,, som Konungens Befallningshafvan-
de begagnat; men tillika skall hvar och en opar-
tisk man finna, att hela det beviset icke omtalar
förhållandet med annat landtgille eller andra pre-
stationer, än hvad som svares till Gaardens Ejer
(ägare), hvilken tit. Rosenvinge säger: vel ner-
mest var Kirken, men hvis Ret udövedes af Kon-
gen, etc. och hvilket visar, att han, med all sin
lärdom, ej förstått att här var fråga, icke om de
kyrkohemman, som kyrkor egde, utan om sådana
kronohemman, hvaraf kyrkorna blott åtnjöto en
viss ränta, en ränta som doktor Stenhammar, på
sätt vi redan sett, sjelf erkänner, att den af Chri-
stian den III blifvit åt dem anslagen, då deras
egendomar, ej voro tillräcklige. Men nu är det
icke blott Rosenvinges betyg, som Konungens Be-
fallningshafvande åberopat, utan äfven Finn Mag-
nussens. Det är ur begge han hemtat slutsatsen,
att de, blott visst landtgille eller smörränta till
kyrkorna erläggande hemman bortstädjades för
kronans räkning. Nå väl! Hvad säger Finn Mag-
nussen? Jo, ,att de Danska Konungar, på den
tid, för så vidt de ägde kyrkorna och utöfvade
kallrätten så väl i Skåne som i Halland, öfver-
drogo till Lendsmanden rättigheten att bortstädja
desse Kirkers Gaarde.,
Men kan då doktor Stenhammar upplysa hvar-
före i Christian den IV:s Recess 4 Kapitel 34
uttryckeligen säges om Kirkens Jordarp, att de
af kyrkans försvar skulle bortstädjas för Kirkens
räkning,, och hvarföre icke ett enda ord förekom-
mer i fråga om de så kallade Kyrkohemmanensp !
bortstädjande, samt hvarföre enligt det dubbla betyget
af danska rättslärde, alldeles ej ens gifves anled-
ning, alt, såsom doktorn säger, sådant skett för
kyrkornas räkning,? Och huru kan doktor Sten-
hammar på sin salighet taga, att, såsom han för-
säkrar: Städsmålen tillhörde ostridigt, enligt la-
gen, kyrkornan? Huru i all verlden kan Hr
doktorn åberopa 39 af Recessen såsom be-
vis på, att kyrkan var försäkrad om, att o-l
förminskad få uppbära alla städjor, då hvem,
som läser det af honom sjelf meddelade lag-
stadgandet (se Utskottets Betänkande sidan 353),
med förvåning finner, att der vilkorligen står:
onaar Kirkerne fanger den sedvanlige Feste, det
vill på svenska säga: då (i de fall då) kyrkorna
uppbära den vanliga städjan, då må ete. — Man
kan knappast ega ett säkrare bevis uppå, att
danska kansliet och dess konung 4643 erkände,
att det fånns fall, och kanske många fall; då kyr-
kan icke uppbar städjan; och besinnas dertill att
bela denna punkt icke har för afsigt att garan-
tera staten, kronan, konungen, eller hvad man
vill kalla det, om den städjans årliga redovisning,
som uppbäres af: konungens Lehnsmand, utan
tt hela stfadsandet är riktadt mot oärlise nran