stian IV:s Recess kyrkans förvaltning (försvarör) att vom något vore kyrkan frånkommet, då skall förvaltningen det igenfordra, och derpå skaffa slutlig dom). Jag frågar då om bevisning bör vara omöjlig; och om den ock i ett eller annat olycksfall vore det, då de handlingar t. ex. som visa laga åtkomst, förkommit, skulle då ej åtminstone räkenskapsböcker för några af de gamla tiderna finnas qvar och kunna lemna någon upplysning? Hr doktor Stenhammar har trott sig finna en verklig juvel i en förmodad oriktighet eller osannfärdighet uti Konungens Befallningshafvandes i Halland utlåtande. (Se reservationen pag. 27.) För att se, hvem som förebråelsen bör drabba, att orätt eller osannt återgilva andras ord, måste jag först meddela Konungens Befallningshafvandes. Han har sagt: Att de så kallade Halländska kyrkohermmanen, under den tid provinsen Halland lydde under Danska kronan, voro ansedda och pbehandlade såsom kronans hemman, är numera fullkomligen utredt och styrkt, dels genom ett bevis, som några åboer å sådana hemman förskaffat sig och deraf till upplysning i frågan lemnat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande del. Detta bevis, hvilket är utfärdadt den 2 sistl. Mars (4840) af professorn i Lov-Kyndigheden vid universitetet i Köpenhamn, etatsrådet Kolderup Rosenvinge och bestyrkt af geheimearchivaprien etatsrådet Finn Magnussen, samt till underpskrifternas riktighet vitsordadt af Ed. Maj:ts minister m. m., innehåller, att enligt de officiella pkopieböcker från 46 och 47 århundraden, som angå Skåne och Halland, och finnas förvarade i det Kongl. Danska geheimearchivet, de hemman, hvaraf kyrkorna egde Landgille, blefvo under Danska tiden, så vidt kyrkorna egdes af Konungen och kallelserätten af honom utöfvades, bortstadde för kronans räkning af Konungens Lendsmend,. Märk! Endast ordet Lendsmend, är, liksom ordet Lovkyndighed, eciteradt såsom varande Danska ord. Allt det andra är blott hvad Konungens Befallningshafvande trott sig finna i beviset. Nu är Rosenvinges bevis af doktor Stenhammar lyckligtvis på danska meddeladt i reservationens bilagor, (se pag. 47, 48 och 49) och äfven lyckligtvis Finn Magnussens. Granskar man nu begge dessa bevis, och det är ur begge, som Konungens Befallningshafvande dragit sin slutsats, så finner man visserligen icke i Rosenvinges orden för kronans räkning,, som Konungens Befallningshafvande begagnat; men tillika skall hvar och en opartisk man finna, att hela det beviset icke omtalar förhållandet med annat landtgille eller andra prestationer, än hvad som svares till Gaardens Ejer (ägare), hvilken tit. Rosenvinge säger: vel nermest var Kirken, men hvis Ret udövedes af Kongen, etc. och hvilket visar, att han, med all sin lärdom, ej förstått att här var fråga, icke om de kyrkohemman, som kyrkor egde, utan om sådana kronohemman, hvaraf kyrkorna blott åtnjöto en viss ränta, en ränta som doktor Stenhammar, på sätt vi redan sett, sjelf erkänner, att den af Christian den III blifvit åt dem anslagen, då deras egendomar, ej voro tillräcklige. Men nu är det icke blott Rosenvinges betyg, som Konungens Befallningshafvande åberopat, utan äfven Finn Magnussens. Det är ur begge han hemtat slutsatsen, att de, blott visst landtgille eller smörränta till kyrkorna erläggande hemman bortstädjades för kronans räkning. Nå väl! Hvad säger Finn Magnussen? Jo, ,att de Danska Konungar, på den tid, för så vidt de ägde kyrkorna och utöfvade kallrätten så väl i Skåne som i Halland, öfverdrogo till Lendsmanden rättigheten att bortstädja desse Kirkers Gaarde., Men kan då doktor Stenhammar upplysa hvarföre i Christian den IV:s Recess 4 Kapitel 34 uttryckeligen säges om Kirkens Jordarp, att de af kyrkans försvar skulle bortstädjas för Kirkens räkning,, och hvarföre icke ett enda ord förekommer i fråga om de så kallade Kyrkohemmanensp ! bortstädjande, samt hvarföre enligt det dubbla betyget af danska rättslärde, alldeles ej ens gifves anledning, alt, såsom doktorn säger, sådant skett för kyrkornas räkning,? Och huru kan doktor Stenhammar på sin salighet taga, att, såsom han försäkrar: Städsmålen tillhörde ostridigt, enligt lagen, kyrkornan? Huru i all verlden kan Hr doktorn åberopa 39 af Recessen såsom bevis på, att kyrkan var försäkrad om, att o-l förminskad få uppbära alla städjor, då hvem, som läser det af honom sjelf meddelade lagstadgandet (se Utskottets Betänkande sidan 353), med förvåning finner, att der vilkorligen står: onaar Kirkerne fanger den sedvanlige Feste, det vill på svenska säga: då (i de fall då) kyrkorna uppbära den vanliga städjan, då må ete. — Man kan knappast ega ett säkrare bevis uppå, att danska kansliet och dess konung 4643 erkände, att det fånns fall, och kanske många fall; då kyrkan icke uppbar städjan; och besinnas dertill att bela denna punkt icke har för afsigt att garantera staten, kronan, konungen, eller hvad man vill kalla det, om den städjans årliga redovisning, som uppbäres af: konungens Lehnsmand, utan tt hela stfadsandet är riktadt mot oärlise nran