LITTERATUR.
Den Nyare Svenska Skön-litteraturen och Tid-
ningspressen. En öfversigt i sex Föreläs-
ningar af D:r O. P. Sturtzenbecher. Hiöben-
havn, på C. A. Reitzels förlag, 1845; 252
sid. 8:0.
I sjelfva verket kan det icke undgå att för oss
svenskar kännas på en gång angenämt och smic-
krande, att se en bok tryckt på vårt modersmål
uti en ut sk hufvudstad. Låt också vara att
författaren är svensk: men han har dock funnit
en möjlighet att kunna utgifva sitt arbete på sitt
eget upp-nordiska språk uti ett fremmande land.
Hvad bevisar detta, om icke, att hans språk och de
ämnen, som hans bok innehålla, redan sökt sig
och funnit en väg till utlandet, samt der måste
omfattas med ett visst intresse?
Författaren är också den för sin snillrika, lätta
pennavså allmänt bekante pseudonymen Orvar
Odd, hvilken nu upp!räder under sitt rätta namn,
0. P. Sturtzenbecher: ett afslöjande, som vi hop-
pas icke skall anses indiskret, sedan förf. sjelf
(sidd. 204 o. 205) omtalat förhållandet. — Sven-
ska literaturen hade redan förut väckt en icke
obetydlig uppmärksamhet såväl i det vestra grann-
riket, som i Tyskland. Men närmaste anlednin-
gen till de föreläsningar, Hr S. nu hållit i Dan-
mark, förklaras i Förordet vara det uppdrag, som
Skandinaviska Sällskapet i Köpenhamn gifvit ho-
nom. Han njöt härvid nöjet att icke blott hafva
åhörare, utan derjemte talrika åhörarinnor. Denna
lyckliga omständighet tyckes ej allenast hafva be-
stämt arten af hans stil, utan äfven medverkat
till beslutet att utgilfva de hållna föreläsningarne
från trycket. Fruntimmerna,, säger Hr S. be-
tyda i en sak, som denna, mera än vi kavaljerer
ofta ha lust att erkänna; och frustugan, som gör
sig så oskyldig, har, i allmänhet taget, större an-
del i verldshistoriens revolutioner, än hon kanske
sjelf har mod att vilja inse. För min del tror
jag mig icke säga någon paradox, då jag uttryc-
ker den tanka, att hela den skandinaviska saken
inte kan anförtros åt bättre händer, än de skö-
nas; och jag skattar mig mer än lycklig, om min
bok på denna skandinavismens räkning kan hop-
pas få anförtro sig åt desammap. Alltså anträder
förf. sin resa genom den del af vitterheten, som
han föresatt sig till mål.
Den nyare svenska Skönlitteraturen, räknar
egentligen sin epok från 4809, emedan den för-
sta väckelsen till inslåendet af en ny bana iskön
konst, för hvilken väckels2? vi ostridigt hafva att
tacka de s. k. Fosforisterne, inträffade samtidigt
med den politiska revolution, som gaf upphofvet
Lill en ny rigtning inom vårt samfundsskick. Att