LITTERATUR. Den Nyare Svenska Skön-litteraturen och Tidningspressen. En öfversigt i sex Föreläsningar af D:r O. P. Sturtzenbecher. Hiöbenhavn, på C. A. Reitzels förlag, 1845; 252 sid. 8:0. I sjelfva verket kan det icke undgå att för oss svenskar kännas på en gång angenämt och smickrande, att se en bok tryckt på vårt modersmål uti en ut sk hufvudstad. Låt också vara att författaren är svensk: men han har dock funnit en möjlighet att kunna utgifva sitt arbete på sitt eget upp-nordiska språk uti ett fremmande land. Hvad bevisar detta, om icke, att hans språk och de ämnen, som hans bok innehålla, redan sökt sig och funnit en väg till utlandet, samt der måste omfattas med ett visst intresse? Författaren är också den för sin snillrika, lätta pennavså allmänt bekante pseudonymen Orvar Odd, hvilken nu upp!räder under sitt rätta namn, 0. P. Sturtzenbecher: ett afslöjande, som vi hoppas icke skall anses indiskret, sedan förf. sjelf (sidd. 204 o. 205) omtalat förhållandet. — Svenska literaturen hade redan förut väckt en icke obetydlig uppmärksamhet såväl i det vestra grannriket, som i Tyskland. Men närmaste anledningen till de föreläsningar, Hr S. nu hållit i Danmark, förklaras i Förordet vara det uppdrag, som Skandinaviska Sällskapet i Köpenhamn gifvit honom. Han njöt härvid nöjet att icke blott hafva åhörare, utan derjemte talrika åhörarinnor. Denna lyckliga omständighet tyckes ej allenast hafva bestämt arten af hans stil, utan äfven medverkat till beslutet att utgilfva de hållna föreläsningarne från trycket. Fruntimmerna,, säger Hr S. betyda i en sak, som denna, mera än vi kavaljerer ofta ha lust att erkänna; och frustugan, som gör sig så oskyldig, har, i allmänhet taget, större andel i verldshistoriens revolutioner, än hon kanske sjelf har mod att vilja inse. För min del tror jag mig icke säga någon paradox, då jag uttrycker den tanka, att hela den skandinaviska saken inte kan anförtros åt bättre händer, än de skönas; och jag skattar mig mer än lycklig, om min bok på denna skandinavismens räkning kan hoppas få anförtro sig åt desammap. Alltså anträder förf. sin resa genom den del af vitterheten, som han föresatt sig till mål. Den nyare svenska Skönlitteraturen, räknar egentligen sin epok från 4809, emedan den första väckelsen till inslåendet af en ny bana iskön konst, för hvilken väckels2? vi ostridigt hafva att tacka de s. k. Fosforisterne, inträffade samtidigt med den politiska revolution, som gaf upphofvet Lill en ny rigtning inom vårt samfundsskick. Att