mat och satte ett krus med vin och en silfver-
bägare på bordet. — Se så, hvila dig nu, ät och
drick, du måste vara mycket trött och hungrig.
Min kära hustru, sade den vänlige mannen,
hvar är Gabriela; vet hon icke att jag är
hemma ?
VÅt nun, svarade Rinbilda hastigt och förlägen
och sköt en stol till bordet. Gabriela är der
Oppe, nystar garn och vet icke att du är hem-
kommen. Sitt du stilla, jag skall underrätta
henne derom.
Men Peter Konink gick till dörren, fattade i
nyckeln och sade: Hustru, får jag ej se det kära
barnet, skall mat och dryck icke smaka Miz.n
Då for Rinhilda i de klappande totflorna hastigt
till dörren, drog mannen derifrån och yttrade i
strömmande fart: Hvad tänker du på, vill du
bort, utan att jag fått höra det minsta om din
resa? Hvad har du köpt? Ull som icke behöfs.
— Det färdiga klädet ligger osåldt; ull nog på
vinden och ändå köper du mer; men jag vill
tiga dermed, om du berättar mig, huru allt till-
sått; men det gör du icke, — blif stilla och löp
ej din väg. Berätta och sedan skall jag sjelf
salla flickan.,
Och Peter Konink bragte husfriden ett svårt
ffer. Han satte sig, åt, men i bägaren föll en
år. Hans barn var allt för honom, och att hans
mustru icke äfven var det, smärtade honom dub-
elt i hemkomstens ögonblick. (Forts. följer.)
— DEN VANDRANDE JUDEN. Ifrån Paris skrifves
tt der för närvarande vistas en man, hvilken man
itt kunde taga för den vandrande juden, och hvars
amn dessutom temmeligen nära liknar den gåtaktiga