mat och satte ett krus med vin och en silfverbägare på bordet. — Se så, hvila dig nu, ät och drick, du måste vara mycket trött och hungrig. Min kära hustru, sade den vänlige mannen, hvar är Gabriela; vet hon icke att jag är hemma ? VÅt nun, svarade Rinbilda hastigt och förlägen och sköt en stol till bordet. Gabriela är der Oppe, nystar garn och vet icke att du är hemkommen. Sitt du stilla, jag skall underrätta henne derom. Men Peter Konink gick till dörren, fattade i nyckeln och sade: Hustru, får jag ej se det kära barnet, skall mat och dryck icke smaka Miz.n Då for Rinhilda i de klappande totflorna hastigt till dörren, drog mannen derifrån och yttrade i strömmande fart: Hvad tänker du på, vill du bort, utan att jag fått höra det minsta om din resa? Hvad har du köpt? Ull som icke behöfs. — Det färdiga klädet ligger osåldt; ull nog på vinden och ändå köper du mer; men jag vill tiga dermed, om du berättar mig, huru allt tillsått; men det gör du icke, — blif stilla och löp ej din väg. Berätta och sedan skall jag sjelf salla flickan., Och Peter Konink bragte husfriden ett svårt ffer. Han satte sig, åt, men i bägaren föll en år. Hans barn var allt för honom, och att hans mustru icke äfven var det, smärtade honom dubelt i hemkomstens ögonblick. (Forts. följer.) — DEN VANDRANDE JUDEN. Ifrån Paris skrifves tt der för närvarande vistas en man, hvilken man itt kunde taga för den vandrande juden, och hvars amn dessutom temmeligen nära liknar den gåtaktiga