komst, ingen träder ut i dörren, eller till för
stret. Likväl såg han begärligt will huset, oc
något måste magnetiskt dragit honom dit. Va
det hustrun? Var det barnet?
Drängen klappade på inkörsporten och Pete
Konink på husdörren, och den förra öppnades
en välfvarelärling med sotigt ansigte och uppvikn
ärmar, hvilken, förskräckt, då han såg mästare
vänta vid den tillslutna husdörren, helsade öd
mjukt och sade: Jag skall genast öppna dei
andra gårdsdörren. Jag förstår ej hvarföre mu
stängt så tidigt; hade jag icke tillfälligtvis vari
här vid färgfatet, skulle mästaren fått vänta länge
ty i bakgården, der de andre arbeta, hörer mar
ieke när det klappar på husdörren.
,Sofver min hustru redan? Är min dotter ick
hemma? De må väl väl? frågade Peter Konink
Lärlingen, som skjutit reglen från dörren, va
redan borta och nu kom Rinhilda i toffior utfö
trappan, och under det hennes man stod på ne
dersta trappsteget och helsade vänligt: god afto!
hustrun, — var hon sysselsatt att afldamma led
stängerna, under det hon med köld och likgiltig
het yttrade: Redan hemma, — vi må alla väl
— är väl bungrig — hade icke väntat dig hem
i dag, — det fördömda dammet Ändtliger
nedkommen räckte hon handen till mannen, som
vand vid ett förbållande, hvilket hvarken hjerta
eller förnuft kunde ändra, stod stillatigande och
nämnde icke ett ord, om det ovanliga al husets
tillstängande, ty han ville ej att det första ordet
vid hemkomsten skulle vara en förebråelse, en
klagan. i
Begge inträdde nu i det blankskurade hvardags-
rummet och, ytterst bestöllsam, framtog Rinhilda