komst, ingen träder ut i dörren, eller till för stret. Likväl såg han begärligt will huset, oc något måste magnetiskt dragit honom dit. Va det hustrun? Var det barnet? Drängen klappade på inkörsporten och Pete Konink på husdörren, och den förra öppnades en välfvarelärling med sotigt ansigte och uppvikn ärmar, hvilken, förskräckt, då han såg mästare vänta vid den tillslutna husdörren, helsade öd mjukt och sade: Jag skall genast öppna dei andra gårdsdörren. Jag förstår ej hvarföre mu stängt så tidigt; hade jag icke tillfälligtvis vari här vid färgfatet, skulle mästaren fått vänta länge ty i bakgården, der de andre arbeta, hörer mar ieke när det klappar på husdörren. ,Sofver min hustru redan? Är min dotter ick hemma? De må väl väl? frågade Peter Konink Lärlingen, som skjutit reglen från dörren, va redan borta och nu kom Rinhilda i toffior utfö trappan, och under det hennes man stod på ne dersta trappsteget och helsade vänligt: god afto! hustrun, — var hon sysselsatt att afldamma led stängerna, under det hon med köld och likgiltig het yttrade: Redan hemma, — vi må alla väl — är väl bungrig — hade icke väntat dig hem i dag, — det fördömda dammet Ändtliger nedkommen räckte hon handen till mannen, som vand vid ett förbållande, hvilket hvarken hjerta eller förnuft kunde ändra, stod stillatigande och nämnde icke ett ord, om det ovanliga al husets tillstängande, ty han ville ej att det första ordet vid hemkomsten skulle vara en förebråelse, en klagan. i Begge inträdde nu i det blankskurade hvardagsrummet och, ytterst bestöllsam, framtog Rinhilda