—u— efter Hr Primes sista konsert, att denn virtues väckte kans högsta beundran, att han e hört någon med vidsträcktare välde öfver instru mentet, att kans tor var utemordentligt skön, a den strängaste renket, en ofelbar säkerhet, ett ut omordentligt ädelt och vackert portamento, er ren och stadgad smak, m. m. Men Hr —u-hade derjemte råkat uttrycka såsom sin tanka, at han icke fann hos Hr Präme den egendomliga individualitet ech sjelfständiga inre poetiska kraft som svarade mot de öfriga förtjensterna; och dett: obetydliga men var mer än Alleh, i sin extas öfve) den ejemmnförlige kunde bära. Hela dess tung: artilleri måste derföre rycka ut i en artikel: gårdagens Allehanda, der Hr —u— bembarderas så alt mar riktigt kan blifva ängslig dervid. Mar får der veta, att Hr —u—s recensioner äro et löjligt mischmasch af idel fraser,, och att han radotterar härs och tvärs, utan att bekymra sig om sammanhang och konseqvensp. Men icke nog härmed; en annan attack måste på samma gång arrangeras i Dagbladet, hvilket såsom man vet, står i närmaste förhållande til Dagligt Allehandas redaktion. Mam underrättas der af en korrespondent för gårdagen, att enrdast Aftonbladets —u— skiljer sis; från det omdömet att Präme är en fulländad konstnär,, ehuru —u-— tydligen uttryckt just det motsatta om allt hvad Hr Prämes korstnärsbildning angår, åt hvilken —uU-— gifvit de utrmärktaste loferd. Vidare har —u— paldrig wisat sig äga något omdöme, och om man borttager den tunga rustningen af hans termer, så finner man derunder endast em mannekin,. Derföre, och emedan han pundgått att blifva aktiorerad,, kommer Bagbladets författere nu, i egenskap af ået sunda förnuftets fiskaly .ech slår ned på honom på en gång så mycket -skarpare,. Slutligen fördömes Hr —u—s egna komiposilioner, såsom ett skäl att ogilla hans kompetens till bedömande af andras musikaliska exekultioner. Vi ämna här-aKdeles icke företaga någon apologi för Hr —u— emot de beskyllningar som sålunda blifvit gjorda emot honom, emedan :han utan tvifvel bäst kan i detta hänseende försvara sig sjelf, om har finner det nödigt. Men hvad vi icke kunnat undgå att:i förbigående vidröra såsom något både ömkligt ech löjligt, är:sden ytterliga grad af-inrtolerans hes liberala publicister, att, för det man råkat sjek omfatta en vare sig än så utmärkt konstnär med alldeles Blind och oinskränkt beundran, icke tillåta andra att, äfven under erkännande i öfrigt af hans stora förtjenster, ens i en :eller annan serskild emstäirdighet yttra sig det.minsta afvikande, utan att -deröfver skall föras .ett loerm, som om samhällets -väl stode På spel. Låt äfven vara, att Hr —u— . möjligen, såsom andra, kan hafva några egenheter ech predilektioner, så blir det väl, helst om dessa ultryckas såsom ett subjektift, individuelt tyeke, såsom här var händelsen, egentligen allmänheten som kommer att i-sista hand 2fgöra, om det. är oriktigt, utan att andra recensenter behöfva föra ett väsen deröfver, som om :elden vore lös. Och hvilka äro då de mäktige potentaterne, sem föra ett sådant språk, eller har det väl blifvit påkalladt af någon kitslighet från Hr —u-—s sida? Vi värdera så mycket som någon Dagligt AllehandaRed:s talang, -dess -lifliga framställningssätt, dess ridderliga ärlighet och -öppna karakter, dess ofta skarpsinniga och dräpande argumentation i politiska ämnen, samt dess lifliga känsla, äfven om denna någen gång råkar koka öfver, och vilje vid många tillfällen, i detta hänseende, med nöje afstå företrädet åt vår kollega. Men hvad musiken beträffar ...1 Medgif, goda Allehanda, att Din och Aftonbladets egentlige redaktörer härutinnan förstå ungefärligen kika mycket hvardera, nemligen jemnt så mycket-som kan fordras för att i allmänhet och någorlunda höra om ett stycke utöres väl eller illa, men utan att någondera kan illmäta sig en kritisk förmåga isträngare.mening. : Låtem oss då, efter denna sjelfbekännelse, taga ; varandra i handen och tillstå, att det är en smula öjligt att med er ytterlig anspråksfullhet vilja ätta våra egna omdömen framföre sådana sperso-: ers, hvilka, såsom Hr —u—, gjort musikens,stu-. lium till sin uteslutande sysselsättning, eller, att,s såsom IHrr —w— och —x— i kompani utisgårlagens Allehanda, helt myndigt afgöra, att Hr laumann, en af Europas erkändt berömdare wioinister, icke ens kunde stämma sitt instrument. Hvad åter signateren —w—s artiklar i Alleanda särskildt beträffar, så äre vi icke nog illierale :atst frånkänna dem förtjenst i allmänhet och!nusikalisk bildning; men hvilka idrotter nämnde otabilitet har att åberopa, för att företaga sig att opprida andra med måhända något mer vidsträckt eh grundlig bildning i nämnde fack, det är essly bekant. Vi skulle således tro, att då Aftonblad et låtit Allehandas musikaliska kritiker vara ill