—u— efter Hr Primes sista konsert, att denn
virtues väckte kans högsta beundran, att han e
hört någon med vidsträcktare välde öfver instru
mentet, att kans tor var utemordentligt skön, a
den strängaste renket, en ofelbar säkerhet, ett ut
omordentligt ädelt och vackert portamento, er
ren och stadgad smak, m. m. Men Hr —u--
hade derjemte råkat uttrycka såsom sin tanka, at
han icke fann hos Hr Präme den egendomliga
individualitet ech sjelfständiga inre poetiska kraft
som svarade mot de öfriga förtjensterna; och dett:
obetydliga men var mer än Alleh, i sin extas öfve)
den ejemmnförlige kunde bära. Hela dess tung:
artilleri måste derföre rycka ut i en artikel:
gårdagens Allehanda, der Hr —u— bembarderas
så alt mar riktigt kan blifva ängslig dervid. Mar
får der veta, att Hr —u—s recensioner äro et
löjligt mischmasch af idel fraser,, och att han ra-
dotterar härs och tvärs, utan att bekymra sig om
sammanhang och konseqvensp.
Men icke nog härmed; en annan attack måste
på samma gång arrangeras i Dagbladet, hvilket
såsom man vet, står i närmaste förhållande til
Dagligt Allehandas redaktion. Mam underrättas
der af en korrespondent för gårdagen, att enrdast
Aftonbladets —u— skiljer sis; från det omdömet
att Präme är en fulländad konstnär,, ehuru —u-—
tydligen uttryckt just det motsatta om allt hvad
Hr Prämes korstnärsbildning angår, åt hvilken
—uU-— gifvit de utrmärktaste loferd. Vidare har
—u— paldrig wisat sig äga något omdöme, och
om man borttager den tunga rustningen af hans
termer, så finner man derunder endast em man-
nekin,. Derföre, och emedan han pundgått att
blifva aktiorerad,, kommer Bagbladets författere
nu, i egenskap af ået sunda förnuftets fiskaly .ech
slår ned på honom på en gång så mycket -skar-
pare,. Slutligen fördömes Hr —u—s egna kom-
iposilioner, såsom ett skäl att ogilla hans kompe-
tens till bedömande af andras musikaliska exeku-
ltioner.
Vi ämna här-aKdeles icke företaga någon apo-
logi för Hr —u— emot de beskyllningar som så-
lunda blifvit gjorda emot honom, emedan :han u-
tan tvifvel bäst kan i detta hänseende försvara
sig sjelf, om har finner det nödigt. Men hvad
vi icke kunnat undgå att:i förbigående vidröra
såsom något både ömkligt ech löjligt, är:sden yt-
terliga grad af-inrtolerans hes liberala publicister,
att, för det man råkat sjek omfatta en vare sig
än så utmärkt konstnär med alldeles Blind och
oinskränkt beundran, icke tillåta andra att, äfven
under erkännande i öfrigt af hans stora förtjen-
ster, ens i en :eller annan serskild emstäirdighet
yttra sig det.minsta afvikande, utan att -deröfver
skall föras .ett loerm, som om samhällets -väl stode
På spel. Låt äfven vara, att Hr —u— . möjligen,
såsom andra, kan hafva några egenheter ech pre-
dilektioner, så blir det väl, helst om dessa ultryc-
kas såsom ett subjektift, individuelt tyeke, såsom
här var händelsen, egentligen allmänheten som
kommer att i-sista hand 2fgöra, om det. är orik-
tigt, utan att andra recensenter behöfva föra ett
väsen deröfver, som om :elden vore lös. Och
hvilka äro då de mäktige potentaterne, sem föra
ett sådant språk, eller har det väl blifvit påkal-
ladt af någon kitslighet från Hr —u-—s sida? Vi
värdera så mycket som någon Dagligt Allehanda-
Red:s talang, -dess -lifliga framställningssätt, dess
ridderliga ärlighet och -öppna karakter, dess
ofta skarpsinniga och dräpande argumentation i
politiska ämnen, samt dess lifliga känsla, äfven
om denna någen gång råkar koka öfver, och vilje
vid många tillfällen, i detta hänseende, med nöje
afstå företrädet åt vår kollega. Men hvad musi-
ken beträffar ...1 Medgif, goda Allehanda, att
Din och Aftonbladets egentlige redaktörer härut-
innan förstå ungefärligen kika mycket hvardera,
nemligen jemnt så mycket-som kan fordras för att i
allmänhet och någorlunda höra om ett stycke ut-
öres väl eller illa, men utan att någondera kan
illmäta sig en kritisk förmåga isträngare.mening. :
Låtem oss då, efter denna sjelfbekännelse, taga ;
varandra i handen och tillstå, att det är en smula
öjligt att med er ytterlig anspråksfullhet vilja
ätta våra egna omdömen framföre sådana sperso-:
ers, hvilka, såsom Hr —u—, gjort musikens,stu-.
lium till sin uteslutande sysselsättning, eller, att,s
såsom IHrr —w— och —x— i kompani utisgår-
lagens Allehanda, helt myndigt afgöra, att Hr
laumann, en af Europas erkändt berömdare wio-
inister, icke ens kunde stämma sitt instrument.
Hvad åter signateren —w—s artiklar i Alle-
anda särskildt beträffar, så äre vi icke nog illi-
erale :atst frånkänna dem förtjenst i allmänhet och!-
nusikalisk bildning; men hvilka idrotter nämnde
otabilitet har att åberopa, för att företaga sig att
opprida andra med måhända något mer vidsträckt
eh grundlig bildning i nämnde fack, det är essly
bekant. Vi skulle således tro, att då Aftonbla- d
et låtit Allehandas musikaliska kritiker vara ill