VAFVAREN I BRUGGE.
HISTORISK BERÄTTELSE AF L. REIN.
I.
Snön var smält och jorden åter grön. Blom-
mande fruktträd utsträckte sina grenar öfver vä-
gen, och vid stammen af ett af dessa träd stödde
sig en man i flandrisk drägt. Det var en väl-
mående borgare och väfvare i Brägge, Peter Kö-
nig, på landets språk kallad Peter Konink. Han
skådade utöfver det rika sädesfältet, men icke med
två sunda ögon, utan endast med ett, emedan det
venstra var för alltid slutet. Han syntes icke
fröjda sig åt den nyväckta våren, och hans an-
sigte bar prägeln af den kraftige mannen, som
allvarligt skådar lifvet, hvilket kunde vara så
skönt och herrligt, om icke menniskorna sjelfva
gjorde det så sy-gligt och dystert.
Några steg itrån Peter Konink höll en stall-
dräng med hans forvagn, lastad med ull. Han
tillsade nu drängen att köra och gick sjelf efter,
stilla och sorgligt begrundande den onda tiden,
som, genom fransmännen, kommit öfver Brägge.
Konungen i Frankrike, Filip den Sköne, hade
flera år varit invecklad i krig med Guido, gref-
ven af Flandern, utan att kunna besegra honom.
Hvad genom vapen icke kunnat vinnas, skulle ge-
nom list erhållas, och grefve Guido med hela sitt
råd hade blifvit inbjuden till Frankrike, der fre-
den skulle afslutas, och sedan Guido, med sitt råd,
hyllat konungen såsom länsherre, Flandern återfå
sin förra statsförfattning och Guido för alltid be-
kräftas i sin ärfda rätt. Bedragen af Filips hyck-
lade vänskap, hade Guido med sina söner och de
förnämsta af flandriska adeln begifvit sig till