bröder. Inom kansliet stanna de vanngen, som
expeditionssekreterare, kansli- eller kommersråd;
inom militären, som öiverstelöjtnanter. De ba för
mycken irelystnad att vilja dö som trotjenare; för
mycken aktning för lugnet af sin matsmältning,
att vilja alltför djupt trassla in sig med fädernes-
landets framtida öden.
Än vidare skall man kunna anmärka en ej O-
vigtig skillnad emellan epikureen och rumlaren.
Den förre dricker aldrig då han sofver. Då den
sednare. vaknar om morgonen är alltid hans vat-
.enkarafin tömd: om af honom eller någon annan
kan han icke bestämma.
En gilfven fördel har dock rumlaren framför
spikurcen. Sedan rumlaren intagit sin vissa de-
sis, skulle han kunna sofva, om det gällde, i ett
setingbo. En fjeder, som vikit sig i epikureens
örngått, är nog att för natten göra honom och
Morfeus till oförsonliga fiender. En myggas surr-
ning väcker den ene; larmtrumman skräller icke
len andre till besinning.
I en stad, som Stockholm, på den jemmerliga
ståndpunkt restaurationskokkonsten der i allmän-
ret intager, är det vådligt för en ungkarl utan
vushåll att slå sig på epikureism. Han kan irra
rån resiauralör till restauratör, från tvetydiga sop-
vor till mångsidiga kötträtter, från balsamerade
isksorter till mumificerade deserter, utan att af
ult sammanlagdt just finna mycket skäl till konst-
njutning. Men, i hvad fall som heldst, vida bättre
ut vara epikurg, än rumlare. Dixi.
ESBJÖRN
—