gestalt — Ringaren i Notre-Dame, Lucretia Bor
gia, Trettio år af en spelares lefnad, eller åtmin
stone Korsfararne. Han ser gerna, att pjesen hål
ler åtminstone fem akter. Desto flera tillfälle
att sansa och styrka sig!
Rumlaren har en id för lifvet, on grundtanka
som genomgår allt hans görande och låtande —
det är punsch! Vill han föreställa sig ett anna
lif, då ser han, i detsamma Petrus öppnar dörren
två rykande punsechbålar, omrörda af hvar sin er
keengel. Ian afundas icke herr Elzvijk sina silf
vergrufvor, men ban drömnier om berg, som in.
nebålla femtiofyra (säger 34) procent gedigen sill
sallat, om floder, der sardellen simmar insaltac
från Bordeaux, och låter ta sig med bara hän
derna. Dylika smutsiga viktualiebilder fläcka al-
drig epikurtens fantasi — någon gång kan har
visserligen tänka sig i vestra skärgården, på er
ostronfrukost hos Necken; sjönymfer bryta skaler
med en i värdshusen på det torra alldeles okänc
talang, och herr Höökenberg kommer neddykandt
med en låda champagne direkte från Strömstad —
en af dålig digestion framkallad, orolig dröm kar
möjligen inge honom den illusionen, att han, föl
någon förbrytelse, blifvit lefvande inmurad i en
pastej med tryffel: ett in pace, så godt som nå-
got af dem, i hvilka en sträng prior fordomdags
lät en brottslig munk försvinna ur verlden — e-
pikuråen skulle törhända, vid någon af sin fanta-
sis mest frisinnade utflygter, kunna föreställa sig
huru han för en ung dam, poetisk som en sulta-
ninna, graciös som en fransyska, eldig som en an-
dalusiska, föreläser några skickligt valda episoder
ur Brantomes: pDames galantes,, och slutligen på
knä kredensar henne en bägare cypervin — men
punsch, kanske med undantag för ett litet glas af
herr Cederlunds rompunsch, uff! och sillsallat, uff,
uff! och sardeiler, vff, uff, uff!
Rumlaren har en gränslös passion för brorskå-
lar. Han sträcker sin hand åt bela verlden. Han
blir lätt en publik personlighet. Han får sympa-
thier. Bland de farligaste medsökande till borg-
mästare- och rådmansplatser äro i allmänhet rum-
lare. Vid sådana tillfällen gör dualismen sig fruk-
tansvärdt gällande. Sällan bli deremot epikureer
magistratspersoner: de ha icke tillräckligt med