i synnerhet i större städer, der en talrik och torftig arbetsklass vanligen finnes, skulle ett räddningsmedel erbjudas för många af dessa olyckliga späda varelser, hvilka i annat fall, utan föresyn i det goda, utan verksam uppmaning till sedlighet och ordning, vid den ålder då sinnesart och lefnadsvanor emottaga sin första form och rigtning, nästan omedvetet insupa den smitta aflastbarhet och förvillelser, som sedan inleder och qvarhåller dem på brottets bana. Om det sednare slaget af ofvannämnde institutioner eller Räddningsanstalter för vanvårdade barn har på sednare tider, serdeles inom representationen, mycket blifvit taladt, skrifvet och afbandladt. Man har påstått, alt dessa inrättningar, för sin tillvarelse och sin framgång, icke borde vara beroende endast af enskildas välgerningar, men att staten, för det samhällsgagn de åstadkommo, vore skyldig att befordra och und rstödja dem. Denna åsigt har dock icke blifvit delad af Rikets Ständers pluralitet, som icke vill hafva med hela saken att skaffa. De tvenne enda inrättningar, som i Sverige finnas, en i Stockholm och en vid Råby i Skåne, begge tillkomne genom enskilde personers ädelmod, och, ehuru inrättade i mindre skala, redan framvisande vackra förbättringsresultater, äro således ännu öfverlemnade åt sig sjelfva, att stå om de kunna, men i annat fall ohjelpligen ramla med alla sina filantropiska förhoppningar. På någon utvidgning till större verksamhet är för dem icke att tänka, åtminstone ej vid Råby, der högsta antalet för året icke utgör mera än 46, och der detsamma icke skulle varit så högt, om ej, yckligtvis, en ädel menniskovän gjort till upp: gift för sin lefnadsverksamhet, att, bland andra välgörande ändamål, isynnerhet egna sina bemödanden, omsorger och uppoffringar åt räddningsanstaltens framgång och vård. I denna hopplösa ställning kan likväl icke den vigtiga frågan länge förblifva. Det moraliska förderfvet och brotten öka sig med oh-jdad fart, och fängelserna öfverfyllas. Ins. tror, att om star ten icke anser sig vara af moralisk pligt förbunden att befrämja och skydda allt som leder till samhällsmedlemmarnes sedliga förbättring och deraf följande allmän civilisation, så skall dock staten snart, ur den ekonomiska fördelens synpunkt, finna att räddningsanstalterne måste tagas under armarne. Vinsten deraf skulle lätt genom en noggrann sifferkalkyl kunna bevisas, men sådant är icke meningen för det närvarande. Ins. har denna gång blott velat, till närmare kännedom af ifrågavarande inrättningars natur och förvaltning, lemna ett bidrag, hemtadt från ett förtjensifullt arbete, utgifvet sistlidet år af juris doktorn Wirth, domstolsledamot 1 Wien, och innefattande beskrifning om en dylik anstalt, som, efter ins:s öfvertygelse, kan anses såsom en typ för inrättningar af detta slag. Landtbruks-kolonien vid Metray nära Tours. För grundläggningen af denna vackra inrättning har Frankrike att tacka tvänne män, hvilkas ädla tänkesätt och uppoffrande menniskokärlek man icke nog kan erkänna, grefve Bretigneres de Courteilles, f. d. officer i Napoleons armt, och den för sin berättelse om Amerikas fängelser berömligt kände herr Demetz, ledamot af en kunglig domstol i Paris. Båda förenade sig om stiftandet af denna anstalt. Bretigneåres, som i grannskapet af Tours har sitt slott, afträdde, såsom frivillig gäåfva, en jordlägenhet för nämnde ändamå!, och Demetz lemnade sin plats i statens tjenst, för att helt och hållet kunna egna sig ät det sköna målet att rädda och förbättra fallna medmenniskor. Och nu står denna inrättning der, såsom ett orubbligt mönster och såsom ett lefyande bevis på de utomordentliga verkningar en ägta kristelig kärlek, en mild och saktmodig behandling, i förening med allvar och fastbet kunna framkalla hos unga sinnen. Jag har tillbragt fem dagar i kolonien och jag kan säga, att den fromma kärleks anda, som genomgår denna inrättning, den heliga ifver för det höga ändamålet hvaraf alla medverkande äro upplifvade, gjorde på mig ett intryck, som jag aldrig skall förgäta. Det förekom mig, som vore jag tillbakaflyttad till den tidpunkt, då kyrkans fäder uttågade till hedningarnes omvändelse och uppoffrade alla jordiska fördelar för sin heliga kallelse. I vår tid af öfvervägande materiellt sträfvande, är det oändligt välgörande att skåda cn aå ren, och från hvarje vinningsoch ärelystnad skiljd verksamhet för menskliohetens nögsta interessen, för sedlig förbättring af vanartade sinnen. Kolonien i Metray är bestämd till emottagande af sådana unga förbrytare, hvilka, enligt 66 Art. al I Franska Strafflagen, blifvit frikända, såsom icke kunnande tillräknas de dem tillvitade förbrytelser, jmen af domstol ansedde förfallne till förvarande i en lharpalbftia nl san fastringsaNncfalt Nan c feån hvile