EPIKUREEN OCH RUMLAREN. Epikuren är nästan alltid en man med bildning. Epikureismen kan ej skjuta skott, om ej ur en byfsad jordmån. Rumlaren deremot är oftast rå; han betraktar rumlet först som tillfälligt dagsverke, sedan som handtverk, slutligen som åliggande. Ni träffar vanligen epikurten glad och upprymd efter en nyss slutad, fin middag. Det är först sednare ni i samma tillstånd träffar rumlaren, när ban väl hunnit afligga sin2 nödvändigaste vwvisiter — alltid i hus som äro försedde med skyltar. Epikureen, för sin del, besöker aldrig någen källare. Den tunga, tryckande atmosferen skulle qväfva honom. Han synes offentligen endast på Casino och i mamsell Björklunds våning i Pettersenska huset. För rumlarens förslöade organer ligger det något stålsättande i doftet af biffstek med lök, surströmmirg och potschäs — han går in på källaren, för att stärka sig — dessa lukter äro för honom detsamma som Eau de Cologne för en ung skönhet, färdig att svimma. Ni ser alltid epikurcen i ett vårdadt, mot sig sjelf aktningsfullt yttre. Rumlaren är ej sällan som snyggast, då han, en regnig sommarnatt, lögat i någon ansvälld rännsten. Epikureen är aldrig atheist. Han är tacksam för allt det goda han inmundigat i sin dag. Med en känsla af from belåtenhet prisar han silt öde och klappar sig på sin lilla uppblomstrande mage. Hvarje förmiddag slår deremot rumlaren sig för sitt bröst och förbannar sin födelsestund. Är aftonen hans salighet, är också Morgonen hans helfvete. Han har då endast valet emellan surt och beskt. Visserligen antaga epikurgens anletsdrag någon D gång ett eget, litet djuriskt tycke, men det är i sådant fall endast i nedre delen af anletet, serdeles i trakten kring hakan, som det rent animala uttrycket gör sig gällande. Rumlaren blir däst och uppblåst i hela ansigtet — han mognar till: en enda omätlig tulpan, uppglödgad i välfåst af solens sultany. Epikurgens tycke blir sinnligt — rumlarens lågt. Se, för att hbemta!