EPIKUREEN OCH RUMLAREN.
Epikuren är nästan alltid en man med bild-
ning. Epikureismen kan ej skjuta skott, om ej
ur en byfsad jordmån. Rumlaren deremot är
oftast rå; han betraktar rumlet först som tillfäl-
ligt dagsverke, sedan som handtverk, slutligen
som åliggande.
Ni träffar vanligen epikurten glad och upp-
rymd efter en nyss slutad, fin middag. Det är
först sednare ni i samma tillstånd träffar rumla-
ren, när ban väl hunnit afligga sin2 nödvändi-
gaste vwvisiter — alltid i hus som äro försedde
med skyltar.
Epikureen, för sin del, besöker aldrig någen
källare. Den tunga, tryckande atmosferen skulle
qväfva honom. Han synes offentligen endast på
Casino och i mamsell Björklunds våning i Petter-
senska huset. För rumlarens förslöade organer
ligger det något stålsättande i doftet af biffstek
med lök, surströmmirg och potschäs — han går
in på källaren, för att stärka sig — dessa lukter
äro för honom detsamma som Eau de Cologne
för en ung skönhet, färdig att svimma.
Ni ser alltid epikurcen i ett vårdadt, mot sig
sjelf aktningsfullt yttre. Rumlaren är ej sällan
som snyggast, då han, en regnig sommarnatt, lö-
gat i någon ansvälld rännsten.
Epikureen är aldrig atheist. Han är tacksam
för allt det goda han inmundigat i sin dag. Med
en känsla af from belåtenhet prisar han silt öde
och klappar sig på sin lilla uppblomstrande mage.
Hvarje förmiddag slår deremot rumlaren sig för
sitt bröst och förbannar sin födelsestund. Är af-
tonen hans salighet, är också Morgonen hans
helfvete. Han har då endast valet emellan surt
och beskt.
Visserligen antaga epikurgens anletsdrag någon
D
gång ett eget, litet djuriskt tycke, men det är i
sådant fall endast i nedre delen af anletet, ser-
deles i trakten kring hakan, som det rent ani-
mala uttrycket gör sig gällande. Rumlaren blir
däst och uppblåst i hela ansigtet — han mognar
till: en enda omätlig tulpan, uppglödgad i väl-
fåst af solens sultany. Epikurgens tycke blir
sinnligt — rumlarens lågt. Se, för att hbemta!