Skål för den allmänna samfundsandans utveckling, at Häradshöfding Asker. Patriotismens första känsla uppenbarar sig i kärleken för de ställen, som sett oss födas, fostras och växa upp, för den jord, der vi trampat våra första fjät, för de taflor, från hvilka naturen gjulit sina första aftryck i vårt sinne. Men känslan vidgar sig i samma mån ynglingen mognar till man och det sociala lifvet framträder för hans forskande blick. Hon flyger då öfver gränserna för sin barndoms minnen och söker begärligt det menskliga vetandet i statens, kyrkans, vetenskapens och industriens tjenst: det är så hon kommer till ett högre lif genom lIyckan, att ega ett fosterland, genom helgden af sitt fastebref å förvärfvad medborgarerätt uti en föreningspunkt af menniskor, som dyrka samma Gud. som lefva under samma styrelse, som lyda samma lagar, som tala samma språk, som dela samma känslor, åsigter och förhoppningar. Denna gemensamhet i mångfaldiga, till ett helt sig anslutande intressen utgör det mäktiga band, hvilket sammanhäller statens elementer och, genom denna sammanhällighet. bildar en allmän samfundsanda, hvars utveckling dock så väsendtligen beror af garantierna för den politiska, medborgerliga eller religiösa friheten. Huru lycklige, mine Herrar! äro ej vi i dessa hänseenden? Styres icke Sverge al en Konung med fosterlandets sällhet till mål, med sanningens och rättvisans styrka till led-re? Skola ej yttranderält och folkupplysning från nationalandans grundfäste i hvar svenskt bröst värna fosterjorden mot politiskt f tryck? Ega vi ej grundade skäl att hoppas och förbida ett nytt, efter tidens och mensklighetens fordringar förbättradt lagverk? Böre vi längre mi trösta angående möjligheten af en annan ändamåls enligare nationalrepresentation? Och sprider ej utsigten af dessa och andra vigtiga frågors genomförande till ett för landet lyckligt resultat belåtenhetens fröjder från stad till stad, från hydda till hydda? Nationalandan bär icke mera krigisk rustning såsom i fordna tider. De flesta samhällsfrågor löstes då med svärdet, stater och medborgare emellan. Men kristendomens ljus och upplysningens framsteg hafva under de sist flydda decennierna åt Patriotismen förlänat en ny, en försonande verkningskrets. I ailmänhet strides numera icke på valplatsen, utan från tribunen: det är icke svärdet, utan ordet, som i våra dagar lägges på rättvisans vågskäl. De folk, som fordom stodo väpnade mot hvarandra som fiender, erkänna hvarandra i dag som vänner och trosförvandter. Så bidraga religion och politik, hande! och industri, samfundsoch associationsanda att förbrödra nationerna med hvarandra och samhällsmedlemmarne sig emellan. — Väl äro meningarne hos oss delade angående sättet att betrygga vårt fäderneslands framtid; men låtom oss derföre icke anse de olika tänkande bland våra landsmän såsom rikets fiender: lätom oss hysa aktning och fördragsamhet för andras afvikande meningar och åsigter, celier hellre: låtom oss, efter måttet af vår kallelse, förmåga och pligt, bemöda oss att med öfvertygelsens vapen eröfra dem som vänner för det allmännas sak, för de konstitutionella idternas framgång, så att vi, med hänsyn till Fäderneslandet, en dag må kunna upprepa Ludvig XIV:s ord: Det finnes icke mer nägra Pyrener!m Mätte den Gud, som råder öfver regenters och menniskors oden, beskydda Sverges Konung och Folk, betrygga friden inom och utom landets gränser. bebefästa den lagbundna frihetens rättigheter, underhålla kärleken till fosterlandet samt i svenska medborgares bröst vårda och lifva den heliga flamma som våra förfäder gifvit oss i arf från sagan om deras bedrifter och ännu i dag uppenberar sig för ljusets, sanningens och rättvisans oförgängliga segrar! Talaren slutade med följande ord: Skål för den allmänna samfundsanduns utveckling. till Konungens ära, till landets lycka, till altus båmad! Uti den i går meddelade notis om ifrågavarande hyllningsfest, har genom tryckfel namnet Frisk,, stället för Frick, blifvit tillagdt proponenten al skålen för riksdagsmännen och herr borgmästaren Phorn, hvilket benäget torde rällas. k—?iR OL I oh