Skål för den allmänna samfundsandans utveck-
ling, at Häradshöfding Asker.
Patriotismens första känsla uppenbarar sig i kär-
leken för de ställen, som sett oss födas, fostras och
växa upp, för den jord, der vi trampat våra första
fjät, för de taflor, från hvilka naturen gjulit sina
första aftryck i vårt sinne. Men känslan vidgar sig
i samma mån ynglingen mognar till man och det
sociala lifvet framträder för hans forskande blick.
Hon flyger då öfver gränserna för sin barndoms min-
nen och söker begärligt det menskliga vetandet i sta-
tens, kyrkans, vetenskapens och industriens tjenst:
det är så hon kommer till ett högre lif genom lIyc-
kan, att ega ett fosterland, genom helgden af sitt
fastebref å förvärfvad medborgarerätt uti en för-
eningspunkt af menniskor, som dyrka samma Gud.
som lefva under samma styrelse, som lyda samma
lagar, som tala samma språk, som dela samma käns-
lor, åsigter och förhoppningar. Denna gemensamhet
i mångfaldiga, till ett helt sig anslutande intressen
utgör det mäktiga band, hvilket sammanhäller sta-
tens elementer och, genom denna sammanhällighet.
bildar en allmän samfundsanda, hvars utveckling
dock så väsendtligen beror af garantierna för den
politiska, medborgerliga eller religiösa friheten.
Huru lycklige, mine Herrar! äro ej vi i dessa hän-
seenden? Styres icke Sverge al en Konung med fo-
sterlandets sällhet till mål, med sanningens och rätt-
visans styrka till led-re? Skola ej yttranderält och
folkupplysning från nationalandans grundfäste i hvar
svenskt bröst värna fosterjorden mot politiskt f
tryck? Ega vi ej grundade skäl att hoppas och för-
bida ett nytt, efter tidens och mensklighetens for-
dringar förbättradt lagverk? Böre vi längre mi
trösta angående möjligheten af en annan ändamåls
enligare nationalrepresentation? Och sprider ej ut-
sigten af dessa och andra vigtiga frågors genomfö-
rande till ett för landet lyckligt resultat belåtenhe-
tens fröjder från stad till stad, från hydda till hydda?
Nationalandan bär icke mera krigisk rustning så-
som i fordna tider. De flesta samhällsfrågor löstes
då med svärdet, stater och medborgare emellan. Men
kristendomens ljus och upplysningens framsteg hafva
under de sist flydda decennierna åt Patriotismen för-
länat en ny, en försonande verkningskrets. I ail-
mänhet strides numera icke på valplatsen, utan från
tribunen: det är icke svärdet, utan ordet, som i
våra dagar lägges på rättvisans vågskäl. De folk,
som fordom stodo väpnade mot hvarandra som fien-
der, erkänna hvarandra i dag som vänner och tros-
förvandter. Så bidraga religion och politik, hande!
och industri, samfunds- och associationsanda att för-
brödra nationerna med hvarandra och samhällsmed-
lemmarne sig emellan. — Väl äro meningarne hos
oss delade angående sättet att betrygga vårt fäder-
neslands framtid; men låtom oss derföre icke anse
de olika tänkande bland våra landsmän såsom rikets
fiender: lätom oss hysa aktning och fördragsamhet
för andras afvikande meningar och åsigter, celier
hellre: låtom oss, efter måttet af vår kallelse, för-
måga och pligt, bemöda oss att med öfvertygelsens
vapen eröfra dem som vänner för det allmännas sak,
för de konstitutionella idternas framgång, så att vi,
med hänsyn till Fäderneslandet, en dag må kunna
upprepa Ludvig XIV:s ord: Det finnes icke mer
nägra Pyrener!m
Mätte den Gud, som råder öfver regenters och
menniskors oden, beskydda Sverges Konung och Folk,
betrygga friden inom och utom landets gränser. be-
befästa den lagbundna frihetens rättigheter, under-
hålla kärleken till fosterlandet samt i svenska med-
borgares bröst vårda och lifva den heliga flamma
som våra förfäder gifvit oss i arf från sagan om de-
ras bedrifter och ännu i dag uppenberar sig för lju-
sets, sanningens och rättvisans oförgängliga segrar!
Talaren slutade med följande ord: Skål för den
allmänna samfundsanduns utveckling. till Konun-
gens ära, till landets lycka, till altus båmad!
Uti den i går meddelade notis om ifrågavaran-
de hyllningsfest, har genom tryckfel namnet Frisk,,
stället för Frick, blifvit tillagdt proponenten al
skålen för riksdagsmännen och herr borgmästaren
Phorn, hvilket benäget torde rällas.
k—?iR OL I oh