Talaren började med att i minnet aterföra ett yt rande af honom vid förra årets majfest, att Sve klädt sig i högtidsskrud, att hon fästat en blyg s pa vid sin junafruliga barm, emedan hon firade si trotofning med sitt hjertes utvalde: Oscar den Fö? ste, och fortfor derefter: Nu åter fäster Svea gladt och stolt myrtenkranse i sitt sköna hår och står med högburet bufvud, me af hopp och tacksamhet vidgadt bröst, och lofvar si Herre och Man att älska och följa konom i nö och lust. Löftets timma har slagit, och på gammalt Götisk vis bar Sveas Konung i bordet slagit sitt goda slag svärd och lofvat att göra sin brud, sitt andra jas lycklig och säll. Han har lofvat, att småningor lossa på sekelgamla snörlifsformer, att utjemna styl kjorteins här för snäfva, der för lösa och vidt utsväfvande förvecklingar, och sälunda gifva ande friare rum, lätta blodets och Jlifsprincipens cirkuls tion. Han har lofvat blifva Svenska folkets Konunc och dertill hjelpe honom hans Norna, derhos han trogna fo!k! O, berrliga Fosterland! En ny dag har för di och dina barn randats. en sådan dag historien ( vet att omtala. Din Konungs tanke är filantropen och den grundlige tänkarens. Din Konungs hjert är det menskligt ädla. En konungslig handling fly ter ur ren och kristallklar källa och dess syfte ä allmännelig lycka, rätt och sanning. O, herrliga Fosterland! Smycka din stolta pann med ros och lilja, låt dina söners jubel vidt ljud från strand till strand, från Söder till högan Nord Gif must och märg, gif tålsamhet åt dem af din barn, hvilka så länge ammats af kastfördomars pa rasitsafter, att de vämjas åt naturenlig föda och f kolik af rätt och sanning. Den sanna lyckan och glädjen äro inga egoister De hata och förfölja ingen; men glädjas med den som glade äro. och skulle vi ej då minnas vårt brö drafolk i Norden, det fria, lyckliga Norge, som stå lik en !efnadsfrisk och stark yngling, som redan län ge druckit frihetens solvärmda luft och famnar mer förtjusning den ädla och höga tankens Konung, lik hetens inför lagen hjedte, det sanna menniskovärdet purpurklädde apostel. O, Skandien! Bär högt ditt hufvud och blick djerft omkring. Syskonparet Svea och Nore, me nationell! förtjusnings lejonmärg i sina ben, person lighetsideens clektriska erher i sina ådror, upplysnin gens fackla i sin venstra hand och rättvisans och billighetens svärd i den högra; med rätt och sannint i sitt hufvud: ho är den, som vill våga en dust mol detta syskonpar. som, med ryggen stödd emot hvar. annan. håller skölden ut mot östan och vestan, mo norr och söder? En skål för vårt älskade Fosterland. en skål fö våra Bröder! Tefve Sverge! kLefve Norgen Skål för lagen om jemftikhet i Arfsoch Giftorätt af häradshöfding A. Svalander. Tht rätt och stal icke är, that kan icke heller vara Lagb; för the skäl, som Laghen haffuer med sish, gillas hon. Sådan är en af de herrliga grundsatser, som, nedlagde i våra gamla domare-reglor, med sin djupa sanning måste lika mäktigt anslå lagstiftaren och der enskilde medborgaren, som domaren. Det kan ec nekas, att vår gamla lag, fastän god i många stycken, i andra deremot bär tydliga märken af sitt vyttersta ursprung från råa sedvänjor i de tider, då rättsbegreppen ännu ej hunnit den högre utveckling som så småningom, i bredd med en stigande upplysning, derå! blifvit gifven, — då styrka gällde mer, än rätt, och hvad styrkan tillegnade sig, försvarades och. genom vanans makt, erkändes för rätt. Från detta lagens ursprung och denna vanans makt torde man snar:st kunna hemta förklaringsgrunden dertill att ända intill vår tid i lagen bibehållit sig åtskilliga undantag från jemlikhet i arfsoch giftorätt, och just såd.na undanteg, som beredt fördel åt den starkare, på den svagares bekostnad, åt mannen på hustruns, åt brodren på systrens, åt den lefvande på den dödas värnläsa afkommas. — Men, jag upprepar det, hvad rätt och skäl icke är, kan ej heller vara lag. Qvinnan är skapad af samma stoft, som mannen, och smma so! strålar öfver dem begge. Hvarför stu!le hon ej då ega samma rätt öfver jordens egodelar, som han? Pen Allsmäktige satte ju qv:nnan, ej vid mannens fötter, utan vid hans sida, ech det var ju till dem begge, som Han sade: Varer fruktsamme och föröker Eder och uppfyller jorden och hafver henne under Eder! Knappast någon kar kunnat förneka qvinnans rätt till jemlikhet med mannen, fastän en och annan befarat vådor för samhället af att bringa denna jemlikhet till utöfning. Hvad rätt och skäl är. det måste varda lag; men om det ej får nekas, a!t samhällets bestånd stundom undaniagsvis kräfver uppoffring af enskildes rättigheter, så måste dock deras mening, som anse qvinnans rättigheter i någon mån böra vika för det allmännas förmenta välfärd, så måste likväl — fortfor talaren — denna mening, såsom utgången ur en ädel grund, kärleken till räderneslandet, aktas äfven af dem, som äro öfvertygade. att jemlikhet inför lagen bäst tryggar samhällets väl. J veten, mine herrar! att den långa striden om jemlikhet i arfsoch giftorätt blifvit utkämpad, att Rikets Ständers vid flere Riksdagar förnyade bestut om upphäfvande af hittills varande olikhet uti giftorätt och arfsrätt för man och qvinna, samt om den förändring, att samma rätt. som broders och systers barn nu ega. att vid arfstägt träda i afliden faders och moders ställe, varder till syskons afkomlinga: utsträckt. att dessa beslut blifvit af Kongl. Maj:t i nåder bifaline och sålunda upphöjde till allmän lag. För the skäl, som Laghen haffuer med sigb, gilJas hon., Rätt ech skäl fordra, att den svage inför Lagen gäller lika med den starke, och det är att hoppas, att en Lag, i riktning att befordra det rätta och skäliga skall bära välsignelse med sig och snart försona äfven dem, som i första ögonblicket dermed icke äro rätt nöjde. Den nya Lagen, betydelsefull. för det en fördom måst gifva vika för rättvisan, är ännu mera betydelsefull för den förhoppning, den ingifver, att tiden är kommen, då missförhållanden i Samhällsinrättningen skola varda jemnade, till styrka för Samhällets trefnad och bestånd. Dä talaren sålunda, förvissad om det lifligaste deltagande, föresog skålen för den nya Lagen om jemlixhet i arfsoch giftorätt, — antydde han äfven att densamma innebär innerlig tacksamhet mot de män, som beslutat, och den upphöjda personlighet. som fullhordat dot herrlioca verket äftencgam laefvan