kunna yllra oss härölver, men skoie sannolikt
snart få anledning att återkomma till ämnet.
——)
DEMOISELLE LINDS SEDNASTE SOIREE,
ll förmån för en äldre tjensteman vid Egl. teatern.
Ehvad man granskar halten och tidsenligheten
taf de tonverk, åtminstone flertalet, hvilka bildade
laftonens repertoir, symmetrien i deras samman-
Iställning, eller konstskickligheten hos de utföran-
Ide, kan man icke undgå att erkänna detta före-
tag för ett bland de utmärktaste och måhända
Idet mest lyckade bland de talrika tillställningar
af denna art, som under förflutna säsong varit
härstädes synlige.
kill Lind har besökt den klassiska konstens
hemiand; hon har der skördat ett nära oerhördt
bifall, men den långt ädlare frukt hon derifrån
hemfört, är hennes invigande i den klassiska kon-
stens mysterier, hvaraf hon denna afton aflade så
öfverraskande prof. I Frankrike utbildade m:ll
Lind sitt organ till en sällsynt grad af förträff-
lighet; 1 Tyskland lärde hon använda det till
konstens högre ändamål. Den stora arian: Cru-
dele! ah no, mio bene ur Don Juan, är ett bland
de vådligaste prof, som Mozart förelagt sångarin-
norna; mill Lind uteslöt den, då hon gaf Donna
Annas parti, och vi tro ej heller, att hon på den
tiden skulle kunnat utföra den såsom sig bör.
Men ju mera skäl mill Lind före sin sednaste resa
gaf till anmärkningar, då hon försökte sig på klas-
sikerna, desto mera bör man ock erkänna den
sanning 1 uppfattningen, den fullkomligt rena styl,
som nu så högst fördelaktigt utmärkte hennes å-
tergifvande af denna svåra komposition. Serskildt
nämna vi det vackra sostenuto, det ypperliga por-
tamento, som hon anbringade i Larghetton, äfven-
som det moderata tempo, hvari sista satsen blef
tagen.
De båda nummerna ur Meyerbeers inaugura-
tionsopera: das Feldlager in Schlesien intresserade
egentligast såsom de första och troligen sista echan-
tillonerna ur detta så mycket omtalta arbete. Det
rent musikaliska intresset är här synbarligen un-
derordnadt det dramatiska, hvilket ofta inträffar
hos Meyerbeer, och dessutom tyckes instrumenta-
tionen här spela cen vigtig roll, som vid detta till-
fälle endast i miniatyr kunde återgifvas. Duetten
tycktes vara af mycken drastisk effekt på scenen,
och romansen, ehuru temligen omelodiös, torde
der likaledes ej sakna verkan; båda numren äro
för öfrigt rika på egna vändningar och pikanta,
fast stundom något sökta harmonier. Den förra
pjesen gafs utmärkt väl af m:ll Lind och herr
Gönther, hvilka i synnerhet uti de effektfulla
dubbelkadenserna (belst den första) ådagalade enj
beundransvärd ensemble, och romansen sjöngs af
nell Lind på ett lika förträffligt sätt.
Uti den herrliga Qvintetten (B dur) ur Troll-:
flöten förenar sig det dramatiska uttrycket med:
det rent musikaliska till den skönaste harmoni.
För att denna må kunna framstå i sin bela glans,
erfordras här imedlertid ej allenast en taktmessig,
utan ock en dynamisk ensemble, som ej tillåter.
någon medverkande ait göra sig gällande på del.
öfrigas bekostnad. Detta gäller förnämligast oml
den trestämmiga satsen för fruntimmersröster,!
och häruti funno vi oss ej alldeles tillfredsställde,
emedan den första stämman (M:ll Lind) stundom be-
tydligen predominerade de båda andra (M:ll Fundin
och fru Liedberg). Detta förhållande bör man väl
dock mindre tillskrifva M:ll Lind, än fastmer den
omständigheten, att fru Liedberg besvärades af en
opasslighet, som måhända verkade störande i
nämnde afseende. Taminos och Papagenos par-
tier gåfvos af Hrr Gäönther och Wallin, och det
hela gick, med afräknande af ofvannämnde olä-
genhet, ganska förtjenstfullt.
Hr Prume gaf en variationspjes af Beriot
(F:icme air varid, såsom vi tro): en några gånger
förut härstädes hörd komposition, hvilken för öf-
rigt är af ganska mager beskatfenhet. Att Hr
Prumes spel äfven nu utmärkte sig genom en
virtuositet, som ej lemnade något öfrigt att ön-
ska, behöfva vi väl ej nämna. — Äfven Hr Stein
skördade enhälligt och rättvist bifall för sitt säkra
och artistiska föredrag af Beethovens grandiosa
i-moll-sonat, hvilket måhända endast hade behöft
en något mera bestämd rytmisk accentuation för
att vara fullt oklanderligt. — Bland så utmärkta
instrumentalvirluoser fick såsom billigt äfven Hr
Sack ej saknas, hvars uttrycksfulla och intagande
violoncellspel aldårig förfelar en liflig verkan på ;
åhörarnes känslor; äfven i hans utförande af de f
bekanta variationerna af Merk öfver den Schu-lt
bertska valsen återfann man de egenskaper, som oa
gjort denne konstnär så populär hos alla klasser-r
af den konsertbesökande allmänheten. h
Soirgen börjades med Mendelsohns mästerliga )
Oktett för stränginstrumenter, hvilken gafs med
fördubblad besättning: ett förfarande, som i enl,
stor lokal visserligen kan vara ändamålsenligt nog. pp
Dock var ensemblen denna gång något ojemn,n
hvilket, jemte det olämpliga bortlemnandet af de k
5:ne sista satserna, hufvudsakligen torde böra till-n
skrifvas den ringa tid, som våra så mycket sys-S
selsatte artister kunna egna åt repeterandet afl!
en konsertnummer, vore den än så komplicerad ,
och svår. —Uu— li
h
— De tvänne nya komedierna, De bägge kro-4
norna samt Min hustru och min paraplyp, hvil-
sa ett par gånger varit gifna på Djurgårdsteatern,
ippfördes å nyo i går, och vunno lifligt bifall.
Af två unga flickor, fästade vid hvarandra med
len ömmaste och mest trogna vänskaps band; afln
AA mm a
-— MA mn PA mn —-— — KK LA Ke An CR