kunna yllra oss härölver, men skoie sannolikt snart få anledning att återkomma till ämnet. ——) DEMOISELLE LINDS SEDNASTE SOIREE, ll förmån för en äldre tjensteman vid Egl. teatern. Ehvad man granskar halten och tidsenligheten taf de tonverk, åtminstone flertalet, hvilka bildade laftonens repertoir, symmetrien i deras sammanIställning, eller konstskickligheten hos de utföranIde, kan man icke undgå att erkänna detta företag för ett bland de utmärktaste och måhända Idet mest lyckade bland de talrika tillställningar af denna art, som under förflutna säsong varit härstädes synlige. kill Lind har besökt den klassiska konstens hemiand; hon har der skördat ett nära oerhördt bifall, men den långt ädlare frukt hon derifrån hemfört, är hennes invigande i den klassiska konstens mysterier, hvaraf hon denna afton aflade så öfverraskande prof. I Frankrike utbildade m:ll Lind sitt organ till en sällsynt grad af förträfflighet; 1 Tyskland lärde hon använda det till konstens högre ändamål. Den stora arian: Crudele! ah no, mio bene ur Don Juan, är ett bland de vådligaste prof, som Mozart förelagt sångarinnorna; mill Lind uteslöt den, då hon gaf Donna Annas parti, och vi tro ej heller, att hon på den tiden skulle kunnat utföra den såsom sig bör. Men ju mera skäl mill Lind före sin sednaste resa gaf till anmärkningar, då hon försökte sig på klassikerna, desto mera bör man ock erkänna den sanning 1 uppfattningen, den fullkomligt rena styl, som nu så högst fördelaktigt utmärkte hennes återgifvande af denna svåra komposition. Serskildt nämna vi det vackra sostenuto, det ypperliga portamento, som hon anbringade i Larghetton, äfvensom det moderata tempo, hvari sista satsen blef tagen. De båda nummerna ur Meyerbeers inaugurationsopera: das Feldlager in Schlesien intresserade egentligast såsom de första och troligen sista echantillonerna ur detta så mycket omtalta arbete. Det rent musikaliska intresset är här synbarligen underordnadt det dramatiska, hvilket ofta inträffar hos Meyerbeer, och dessutom tyckes instrumentationen här spela cen vigtig roll, som vid detta tillfälle endast i miniatyr kunde återgifvas. Duetten tycktes vara af mycken drastisk effekt på scenen, och romansen, ehuru temligen omelodiös, torde der likaledes ej sakna verkan; båda numren äro för öfrigt rika på egna vändningar och pikanta, fast stundom något sökta harmonier. Den förra pjesen gafs utmärkt väl af m:ll Lind och herr Gönther, hvilka i synnerhet uti de effektfulla dubbelkadenserna (belst den första) ådagalade enj beundransvärd ensemble, och romansen sjöngs af nell Lind på ett lika förträffligt sätt. Uti den herrliga Qvintetten (B dur) ur Troll-: flöten förenar sig det dramatiska uttrycket med: det rent musikaliska till den skönaste harmoni. För att denna må kunna framstå i sin bela glans, erfordras här imedlertid ej allenast en taktmessig, utan ock en dynamisk ensemble, som ej tillåter. någon medverkande ait göra sig gällande på del. öfrigas bekostnad. Detta gäller förnämligast oml den trestämmiga satsen för fruntimmersröster,! och häruti funno vi oss ej alldeles tillfredsställde, emedan den första stämman (M:ll Lind) stundom betydligen predominerade de båda andra (M:ll Fundin och fru Liedberg). Detta förhållande bör man väl dock mindre tillskrifva M:ll Lind, än fastmer den omständigheten, att fru Liedberg besvärades af en opasslighet, som måhända verkade störande i nämnde afseende. Taminos och Papagenos partier gåfvos af Hrr Gäönther och Wallin, och det hela gick, med afräknande af ofvannämnde olägenhet, ganska förtjenstfullt. Hr Prume gaf en variationspjes af Beriot (F:icme air varid, såsom vi tro): en några gånger förut härstädes hörd komposition, hvilken för öfrigt är af ganska mager beskatfenhet. Att Hr Prumes spel äfven nu utmärkte sig genom en virtuositet, som ej lemnade något öfrigt att önska, behöfva vi väl ej nämna. — Äfven Hr Stein skördade enhälligt och rättvist bifall för sitt säkra och artistiska föredrag af Beethovens grandiosa i-moll-sonat, hvilket måhända endast hade behöft en något mera bestämd rytmisk accentuation för att vara fullt oklanderligt. — Bland så utmärkta instrumentalvirluoser fick såsom billigt äfven Hr Sack ej saknas, hvars uttrycksfulla och intagande violoncellspel aldårig förfelar en liflig verkan på ; åhörarnes känslor; äfven i hans utförande af de f bekanta variationerna af Merk öfver den Schu-lt bertska valsen återfann man de egenskaper, som oa gjort denne konstnär så populär hos alla klasser-r af den konsertbesökande allmänheten. h Soirgen börjades med Mendelsohns mästerliga ) Oktett för stränginstrumenter, hvilken gafs med fördubblad besättning: ett förfarande, som i enl, stor lokal visserligen kan vara ändamålsenligt nog. pp Dock var ensemblen denna gång något ojemn,n hvilket, jemte det olämpliga bortlemnandet af de k 5:ne sista satserna, hufvudsakligen torde böra till-n skrifvas den ringa tid, som våra så mycket sys-S selsatte artister kunna egna åt repeterandet afl! en konsertnummer, vore den än så komplicerad , och svår. —Uu— li h — De tvänne nya komedierna, De bägge kro-4 norna samt Min hustru och min paraplyp, hvilsa ett par gånger varit gifna på Djurgårdsteatern, ippfördes å nyo i går, och vunno lifligt bifall. Af två unga flickor, fästade vid hvarandra med len ömmaste och mest trogna vänskaps band; afln AA mm a -— MA mn PA mn —-— — KK LA Ke An CR