a— att den anklagade i sin grofva fångdrägt iicke varder förvirrad vid anblicken af denna egna och bländande brokighet, att något vittne icke kan förlora minnet och att någon juryman icke varder mera sysselsatt med en vacker qvinnas rodnande hänförelse än med den tilltaladesihjertångest? Om jag hade den äran att vara domstolens president, skulle jag lemna tillträde endast åt-:den anklagades slägtingar, och jag skulle säga till de andre: Mina damer, sittande såväl som stående, lyssnen till hvad jag har att säga eder: Gån j hem, för att sticka edra herrar söners strumpor eller för att slå stärkelse i edra respektive döttrars kolleretter; gilven j akt att såsen ej må fräsa öfver; att edra golf blifva väl bonade, att olja icke fattas i edra lampor, ej heller saltet i eder soppa; omskiften j med lefvande blommor edra bandsömnaders landskap; utbreden j på teatern de stora koketternas solfjäder, gören j musikskalor och entrechats. Gån, mina damer, gån, domarekallet har ingenting oafgjordt med gracerna och assisdomstolen är ingalunda stället för menniskoslägtets skönaste hälft ! Vaktmästare, verkställ domstolens befallning! Sådant är i sjelfva verket det påbud jag ville utfärda och mitt handlingssätt skulle, efter hvad jag tror, gillas af alla hederligt sinnade menniskor. Vv. Presidenten har derförutan några andra mindre väsentliga pligter att uppfylla. Att åt vittnen, som förvånas och förvirras af en assisrätts högtidliga och nya skådespel, af deras isolerade ställning midt bland domare och