3 MA ST, TO OVR a etlutan att de likväl kunna utödas. Ar 4841 var isyn 1 nerhet provinsen Corrientes skådeplatsen för talrik .-lolyckor genom dessa vilddjur. Nästan hvar dag ble le någon innevånare från den lilla hufvudstaden hun ir Idarnes rof. I hela landet rådde en panisk förskräc n !kelse, ech ingen vågade sig till kringliggande städer Snart anmärkte man dock, med förundran, att hun tt darne företrädesvis angrepo rikt klädda personer, oci ;latt fattiga negrer ofta passerade midt igenom hund a skaran, utan att bli oroade. Denna omständighe n ådrog sig vederhörande myndigheters uppmärlksam rhet, och kriminalrättens fiskal, kapten Antonio Le ;-rez, erfor slutligen, sedan han anställt efterforsknin I-Igar öfveralit i landet och hört en mängd vittnen ;-jalt en röfvare, vid namn Juan Tabaroz, fordom löjt Hj nant i Diktatorn Rosas garde, hvarifrån han blifvi niförjagad för dåligt uppförande, bebodde skogen Li -I mana, belägen omhring 20 leguas från staden Cor Irientes, och var omgifvyen af en oräknelig skara vil ålda hundar, som han lyckats tämja och hvilka lydd -honom soi sin herre. Han lemnede sitt tillhäll, si snart han ansåg ögonblicket gynnande, uppsökte re Isande, dem han lät hundarne sönderslita, och plun ridrade dem sedan i all maklighet. Sedan kapten An tonio Lerecz förskaffat sig visshet härom, utfärdade alarresteringsorder mot löjtnant Tabaroz, att infö -I brottmålsdomsto!en i Corrientes undergå ransakning -I För att utföra arresteringsordern uppfordrades hun s) dra frivillige. som skulle uppsöka och gripa röfvarer -i Ii hans gömställe. En hvar ville deitaga i detta tåg -loech snart var skaran fulltalig. Den 47 Maj, på af. I tonen, uppbröt den, under kapten Lerez eget befäl och den påföljande morgonen i dagningen inträffade man vid skogen Limana. Här gjorde man halt, för att rasta, då man fick höra ett förfärligt tjut. Kapten Lerecz. som var på sin vaht, gaf genast befallning åt silt manskap att hålla sig färdigt. I eit ögonblick var styrkan på benen och han sjelf. ätföljd af några man, begaf sig genast till stället, Ihvarifrån tjutet hörts, då man snart upptäckte Tabaroz, omgiven af en liten skara vilda hundar och flyende in åt skogen, Förföljelsen blef allmän, men snart fann man skogen så tät, att man omöjligen kunde framtränga längre, och Tabaroz, som man såg krypa genom ett busksnår, åtföljd af hundflocken, försvann snart undan förföljarnes Jäsyn. Då lät kopten Lercz omringa den delen af skogen, hvati röfvaren befann sig, och utsände sitt folk i alla rigtningar, för att observera och förföija honom, men man kunde ej upptäcka honom, och föll derföre på den tron, att han i detta busksnår måtte ha sin kula. Kapten Leorez Jät nu gräfva ett djupt dike, af nägra tusen stegs längd, rundtomkring stället, och deromkring uppföra ett pålverk, hvarig: nom ett slags belägrinesvall bildade sig, i hvars midt Tabaroz var innesluten. Detta arbete medtog trenne dygns tid. Sedan framfördes fällda buskar, grenar och torrt gräs rundtomkring inhägnaden, och antändes. Snart spridde sig lågorna till träden, och inom få timmar stod hela den delen af skogen i brand. Mot midnatten förnam man ett förfärligt skrik och ett rysiigt tjut frin de vilda hundarne, som vid eldens annalkande samiat sig kring sin herre. Hvarje ögonblick sprunge nägra af dessa djur, ursinniga af smärtan, öfver palisaderingen och störtade sig på jägorne, hvarvid en förtyviflad kamp uppstod; två jägare blefyo dödade och fem illa sårade. Branden fortfor hela natten, men den påföljande dagen mot aftonen hade lågorna ingenting mer att förtära, och allt var tyst. Nu inträngde kapten Lerez med sitt folk på det härjade området, och öfver askhögar och förbrända ben nädde man en håla, som innehöll menskliga qvariefvor. De vilda hundarne, instängda tillika med sin herre, synas till en början ha lydt hans röst, men slutligen i raseri ha sönderslitit honom, tillika med en mulattska, som var hans följeslagerska. I hålan fann man en mängd-guld och andra kostbarheter: frukter af hans talrika röfvcrier. Vilddjurets och dess förfärliga tropps död förskaffade provinsen lugn, ätminstone för någon tid. Först tolf dagar efter sitt uttåg, återvände kapten Lerez, med sin lilla modiga skera. Man hade trott honom förlorad, och han emottogs derföre med stormande glädje. (Läsebibliotheket.) — EN RörvAreHistoRIA. I grannskapet af Esseg i Ungern skall för några dagar sedan följande röftv D varchistoria hafva tilldragit sig. En rik ulihandlare: från trakten af Miskolez reste i Slavonien för att afsluta flera kontrakter om ull. För detta ändamål medförde han betydliga summor. En afton hände sig alt han kom att afvika från allmänna vägen och indtligen stannade på ett ensamt värdshus. Till närmaste by var ungefär en half tinunas väg, men de utröttade hästarne förmådde icke framslåpa sig längre; le blefvo derföre frånspända. Då den resande, som var jude till nationen, inträdde i värdshuset, kommo ine polska judar emot honom, kallade honom vid amn och föregåfvo sig känna honom ifrån Miskolez, dan inlät sig i samtal med dem, då kusken efter en lund under mycken bestörtning inkom och berätta:!e, all linorna blifvit skurna från vagnen och borttulna; han gjorde larm, men man rådde honom att 082 Sg i det oundvikliga och qvarstadna om naten på värdshuset. I detsamma gick huspigan igeom rummet och hyviskade till honom: rädda er, cist är det förbi med er. Vid denna förfärande upp;sning hade han nog rådighet att lemna sin kusk n bankosedel, och så att alla hörde det, befalla hoom att gå till nästa by för att köpa nya linor. Ien i tysthet gaf han honom det uppdrag, att meelst bankonoten, som icke var på fem utan på 1000 ulden, så hastigt som möjligt skaffa sig toll beridna önder till hjelp. Då drängen gått, begynte de begP polska judarne åter samspråka med honom och ppfordrad2 honom att spela kort med dem. Vären var äfven med i komplotten. Efter ett längre I fram och äter och då han icke kunde förmås att eltaga i spelet, yttrade den ene: Nå, efter ni inte Il spela med oss, skola vi spela er ett litet puts,, ch dervid stängde han dörren och affordrade den ;sande hans penningar. Denne upptager 400 florier och yttrar: jag vet att ni är fattigt folk, tag ettan; men de begge röfrarne voro icke nöjda dered utan tvungo honom att lemna dem hela kassan, 5,400 floriner, och icke nöjda härmel, förklarade ? den resande att han måste dö, för deras säkerets skull. Försäkran att summan var så liten för nom, såsom riker man, att något förräderi icke til inda kamma 2 pp Ia föll månen. a