. Stenberg, tor Norrtelje. (EP. 0. å. 1) (Insändt.) EN LITEN VÄCKELSE FÖR BRUNNSPATIENTER ). DÅ vi vid denna årstid se tidningarne fyllas m rekommenderande inbjudningar af brunnsigtendent läkere, apotekare, m. fl. till begagnande af brunn kurer och artificiella vatten af alla slag, hvar o en Heprisande sin mineralbrunns eller sina konstgjo da salta, sura, bäska eller varma vattens förträffii verkan till afhjelpande af alla kroppens bräckligh ter, så torde det ej vara ur vägen, innan opinion: möjligen hunnit stadgas till någon viss mineralkäll eller någon viss vattenfabrikants fördel, att allmil heten från ett annat håll fär höra ett -generelt on döme om hela vattenaffären: en affär, för de fles: ef den vigt, helst den rörer helsa och Hf, att man: nog kan anbefalla ex noggrann besinning, innan fri gan definitift afgöres. Han vill derföre meddela i dem, som genom vatten vilja söka bot försin kranh het, ett litet utdrag ur ett arbete af mycken för tjenst, som utgafs för tvenne är sedan; uuder tite Det kalla vattnet, åess invertes och utvertes brul samt nyttan deraf. på vetenskapliga och erfaren helsgrunder bevisad, af J. HH. Rausse. Betta arbet: sem är af en fullkomligt reformatorisk tendens ut allt hvad som rörer våra medicinska och dietetisk fö.hållanden, stöder sig på så ö:vertygande rationcil grunder, att det ej rog kan rekommenderas hos all dem, som nitälska för gamla fördomars utretande ho sig sjelfve och andra, uti hvad som rörer mensklig organismen och dess förnuftsenliga utveckling oci bibehållande. Det utdrag vi nu gå att meddela, fin nes uti kapitlet ora helsobrunnar, och lyder sålunda pPå samma sält som hos menniskan finnes veder viljars instinkt mot dess fiender inom djuroch växt riket, förhåller det sig äfven med de källor, som är mättade med giftiga mineralier; de undvikas af all djur, emedan deras smak är ganska vämjelig; mer kulturmenniskan tror sig i sin öfverklokhet först saken bättre, tvingar sig att fördraga det obehagliga gör till och med vidsträckta resor och offrar tid, pen ningar och andra saker af värde, för att komma til en giftig, så kallad helsokälla, samt, ehuru med mot vilja, förtära den osmakliga drycken! Hvarföre? E medan den gamla läkarekonsten funnit för godt at omdöpa giftet till medicin, och giftkällorna till hel sobrunnar. Och hvad har det nu gagnat den store eviga naturen, att hon genom vämjelsen utmärk! och stämplat de giftiga källorna? Menniskan är alltid en slaf af ytan, och orden ha för henne mera värde, än sakerna! Helsobrunnarne stå i samma kathegori med apotekernas fabrikater; de verka medicinskt, emedan de äro mättade med gift. Sit. ex. innehålla de laxerande mineralvattnen ämnen, som äro så dödligt fi endtliga mot inelfvorna, att dessa söka befria sig derifrån genom cen diarrhå, och man hoppas befria kroppen från det gamla onda dymedelst, att man påtrugar honom något nytt. Det ligger en sällsam logik i denna förhoppning! Man torde kanske invända brunnskurernas nytta. Men just deras föregifna framgångar bekräfta rigtigheten af mina satser, dessa framgångar, som aldrig Varit ett radikalt återställande, och som äfven hos sina beundrare stå i ganska tvetydig kredit. Om under brunnskuren en temporär yederqvickelse inträ!far, så härflyter denna verkan icke från mineralierna i valtnet, utan från vattnet, hvari mineralierna äro blandade, rörelsen, den friska luften och det sorglösa lifvet. Men lika ofta inträffar försämring, och stundora döden. Alla brunnsorters kyrkogårdar hafva att uppvisa rigtiga trofter efter deras källors verksamhet. Invänder man vidare, att icke alla mineralkällor af instinkten utmärkas genom vämjelsen, att deribland finnas många välsmakande? Jag betviflar det; jag tänker nemligen på den oförderfvade naturmenniskanps och djurets instinkt; men om så vore, så äro dessa källor endast oskadliga, icke nyttiga, som det rena våttnet. Det är verkligen både löjligt och beklagligt, att se huru de arma menniskor, som ej äro i stånd att resa till de så kallade helso-orterna, derifrån förskrifva krus, fylida med vatten, och med from tro på dess nytta, svälja det vidriga innehållet. Derunder gå de tusen gånger förbi sin hemorts pumpar och brunnar, utan att ana, att der flyter helsans verkliga vatten. Detta är ju det vanliga vattnet, godt nog för hunJar och får! Om fåret kunde tala, skulle det likväl, när det dricker ur den föraktade källan, säga Lill den stolta helsobrunnsgästen: käre herre, du inser mig för så dum, men du är likväl i sjelfva verket dummare än jag och mitt minsta lam, ty jag iricker hvad som är mig nära tillhands, som smakar mig väl, som naturen sjelf åt mig anvist, och som ostar ingenting; du, åter, hemtar med besvär och ostnad en vidrig dryck, för hvilken naturen likväl elat varna, och hvaraf du i lyckligaste fallet har ngen nytta. Den opinion, rörande de så kallade helsobrunnar-: ie, som i ofvan anförda utdrag finnes tillkännagifen, har, sedan ofvannämnda boks utgifvande år 342, af våra läkare ej blifvit antastad, och ej näot försök till vederläggning! vågadt. Tvertom har ) Denna artikel, insänd af en nitälskare för det rena källvattnet, förekommer väl Red. något ensidig och öfverdrifven i mineralvattnens fördömande, men skall likväl sannolikt läsas icke utan nöje och är måhända icke heller alldeles opåkallad, dål: många af de prålande cgenskaper, hyvaruti de e-v gentliga så kallade helsybrunnarna nu för tiden öfverbjuda hvaranda, lika otvifvelaktigt å andral! sidan torde täla vid någon afprutning, och en dell MR Er a. as