. Stenberg, tor Norrtelje. (EP. 0. å. 1)
(Insändt.)
EN LITEN VÄCKELSE FÖR BRUNNS-
PATIENTER ).
DÅ vi vid denna årstid se tidningarne fyllas m
rekommenderande inbjudningar af brunnsigtendent
läkere, apotekare, m. fl. till begagnande af brunn
kurer och artificiella vatten af alla slag, hvar o
en Heprisande sin mineralbrunns eller sina konstgjo
da salta, sura, bäska eller varma vattens förträffii
verkan till afhjelpande af alla kroppens bräckligh
ter, så torde det ej vara ur vägen, innan opinion:
möjligen hunnit stadgas till någon viss mineralkäll
eller någon viss vattenfabrikants fördel, att allmil
heten från ett annat håll fär höra ett -generelt on
döme om hela vattenaffären: en affär, för de fles:
ef den vigt, helst den rörer helsa och Hf, att man:
nog kan anbefalla ex noggrann besinning, innan fri
gan definitift afgöres. Han vill derföre meddela i
dem, som genom vatten vilja söka bot försin kranh
het, ett litet utdrag ur ett arbete af mycken för
tjenst, som utgafs för tvenne är sedan; uuder tite
Det kalla vattnet, åess invertes och utvertes brul
samt nyttan deraf. på vetenskapliga och erfaren
helsgrunder bevisad, af J. HH. Rausse. Betta arbet:
sem är af en fullkomligt reformatorisk tendens ut
allt hvad som rörer våra medicinska och dietetisk
fö.hållanden, stöder sig på så ö:vertygande rationcil
grunder, att det ej rog kan rekommenderas hos all
dem, som nitälska för gamla fördomars utretande ho
sig sjelfve och andra, uti hvad som rörer mensklig
organismen och dess förnuftsenliga utveckling oci
bibehållande. Det utdrag vi nu gå att meddela, fin
nes uti kapitlet ora helsobrunnar, och lyder sålunda
pPå samma sält som hos menniskan finnes veder
viljars instinkt mot dess fiender inom djur- och växt
riket, förhåller det sig äfven med de källor, som är
mättade med giftiga mineralier; de undvikas af all
djur, emedan deras smak är ganska vämjelig; mer
kulturmenniskan tror sig i sin öfverklokhet först
saken bättre, tvingar sig att fördraga det obehagliga
gör till och med vidsträckta resor och offrar tid, pen
ningar och andra saker af värde, för att komma til
en giftig, så kallad helsokälla, samt, ehuru med mot
vilja, förtära den osmakliga drycken! Hvarföre? E
medan den gamla läkarekonsten funnit för godt at
omdöpa giftet till medicin, och giftkällorna till hel
sobrunnar. Och hvad har det nu gagnat den store
eviga naturen, att hon genom vämjelsen utmärk!
och stämplat de giftiga källorna? Menniskan är all-
tid en slaf af ytan, och orden ha för henne mera
värde, än sakerna!
Helsobrunnarne stå i samma kathegori med apo-
tekernas fabrikater; de verka medicinskt, emedan de
äro mättade med gift. Sit. ex. innehålla de laxe-
rande mineralvattnen ämnen, som äro så dödligt fi
endtliga mot inelfvorna, att dessa söka befria sig der-
ifrån genom cen diarrhå, och man hoppas befria krop-
pen från det gamla onda dymedelst, att man påtru-
gar honom något nytt. Det ligger en sällsam logik
i denna förhoppning!
Man torde kanske invända brunnskurernas nytta.
Men just deras föregifna framgångar bekräfta rigtig-
heten af mina satser, dessa framgångar, som aldrig
Varit ett radikalt återställande, och som äfven hos
sina beundrare stå i ganska tvetydig kredit. Om un-
der brunnskuren en temporär yederqvickelse inträ!-
far, så härflyter denna verkan icke från mineralier-
na i valtnet, utan från vattnet, hvari mineralierna
äro blandade, rörelsen, den friska luften och det
sorglösa lifvet. Men lika ofta inträffar försämring,
och stundora döden. Alla brunnsorters kyrkogårdar
hafva att uppvisa rigtiga trofter efter deras källors
verksamhet.
Invänder man vidare, att icke alla mineralkällor
af instinkten utmärkas genom vämjelsen, att deri-
bland finnas många välsmakande? Jag betviflar det;
jag tänker nemligen på den oförderfvade naturmen-
niskanps och djurets instinkt; men om så vore, så äro
dessa källor endast oskadliga, icke nyttiga, som det
rena våttnet.
Det är verkligen både löjligt och beklagligt, att
se huru de arma menniskor, som ej äro i stånd att
resa till de så kallade helso-orterna, derifrån förskrif-
va krus, fylida med vatten, och med from tro på dess
nytta, svälja det vidriga innehållet. Derunder gå de
tusen gånger förbi sin hemorts pumpar och brunnar,
utan att ana, att der flyter helsans verkliga vatten.
Detta är ju det vanliga vattnet, godt nog för hun-
Jar och får! Om fåret kunde tala, skulle det lik-
väl, när det dricker ur den föraktade källan, säga
Lill den stolta helsobrunnsgästen: käre herre, du
inser mig för så dum, men du är likväl i sjelfva
verket dummare än jag och mitt minsta lam, ty jag
iricker hvad som är mig nära tillhands, som smakar
mig väl, som naturen sjelf åt mig anvist, och som
ostar ingenting; du, åter, hemtar med besvär och
ostnad en vidrig dryck, för hvilken naturen likväl
elat varna, och hvaraf du i lyckligaste fallet har
ngen nytta.
Den opinion, rörande de så kallade helsobrunnar-:
ie, som i ofvan anförda utdrag finnes tillkännagif-
en, har, sedan ofvannämnda boks utgifvande år
342, af våra läkare ej blifvit antastad, och ej nä-
ot försök till vederläggning! vågadt. Tvertom har
) Denna artikel, insänd af en nitälskare för det re-
na källvattnet, förekommer väl Red. något ensidig
och öfverdrifven i mineralvattnens fördömande,
men skall likväl sannolikt läsas icke utan nöje
och är måhända icke heller alldeles opåkallad, dål:
många af de prålande cgenskaper, hyvaruti de e-v
gentliga så kallade helsybrunnarna nu för tiden
öfverbjuda hvaranda, lika otvifvelaktigt å andral!
sidan torde täla vid någon afprutning, och en dell
MR Er a. as