elsa — att lefva i lugn två månader — att genomå en brunnskur. Hans nit för statens väl växte rimligt, men förgäfves: hans kunglige herres omsorg m hans helsa växte i samma mån, och herr Thicrs isiter i palatset blefvo likaledes tätare. Om konunen endast ville rådfråga honom om de mest helande atten för herr Guizot, så skulle den sednare otvifelaktigt hafva föredragit en annan läkare. Frågan r nu: skall herr Guizot resa och Thiers efterträda ionom? Alla vetande försäkra, att så är; men litet var vet, att äfven vetande kunna blifva förda bakmm ljuset. Domstolarne härstädes hafva nu för tiden hvarje ecka någon process, som härleder sig från kollisiorer mellan aktörer, teaterdirektörer och utgifvare af idningar. Förra veckan vann demoiselle Georges kadecrsätltning af Odeon-teaterns direktör, och nu ar m:r Loyau de Lacy aktionerat Le Constitutionrel för ett anfall på hans dram: Le Leys dEvreux. Författaren har, med sitt yrkes vanliga lättreUighet, krifvit ett dundrande b:ef till recensenten, i hvilket van utan tvifvel bevisat, att kritiken är en tredubvel åsna, författaren sjelf deremot ett stycke qvinessens af Racine, Shakespeare och Schiller; men Le Constitutionne!s redaktion vägrade att trycka brefvet, och i följd häraf gjorde herr de Lacy anspråk så skadeersättning. Efter enlång öfverläggning dömJe rätten likväl, ganska rättvist, att en författare, som utgifver ett arbete, och synnerligen ett för teaern, måste underkasta sig pressens granskning,samt utt den omständigheten, att författaren blifvit namnvifven eller påpekad, icke berättigar honom till att ordra införandet af ett svar i tidningen. Man hops, att detta utslag skall göra ett slut på de ändösa epistlarna från fuskande skriblerer, hvilka anse idningarnes spalter bestämda för klagoutgjutelserna rån en sårad fåfänga eller sjelfuppblåst okunnighet. Franska litteraturens ohyra, vaudevillförfattarne af tredje rangen, äro högeligen förgrymmade öfver detta domslut; men alla förståndiga inse dess rättvisa och beundra dess vishet. Jag har nyss kommit tillbaka från Nanterre, en by på en half mils afstånd från Paris, der jag åskådat La Rosicre-festen, en gammal och intagande ceremoni — en skön lemning af den fina och ridderliga tid, då qvinnodygd ansågs helig och icke var sin egen enda belöning. Blomsterkröningen försiggick i den gamla landtkyrkan, i närvaro af en betydlig folkmängd, hvaribland jag såg åtskilliga glachandskar från hufvudstaden. Klockan 3 eftermiddagen begåfvo sig mairen och hans skrifvare, municipalrådet och nationalgardet i uniform till det hus, der la jeune rosicre bodde, för att hemta henne derifrån och föra henne till mairens hus samt vidare till kyrkan. Hon var hvitklädd och åtföljdes af tjugu unga barndomsvänner och leksystrar, på samma sätt klädda. I mairens hus upplästes utlåtandet af den allvarsamma arcopag, som gifvit henne priset för dygd. Den lilla kyrkan var alldeles öfverfylld. Den vördnadsvärde kyrkoherden välsignade kronan, och denna rena sinnebild sattes på den rodnande flickans hufvud, hvarefter hon, under musik, återfördes till sin familj. Invånarne i Nanterre säga, att aldrig någon flicka, som blifvit blomsterkrönt, sedermera fallit. Jag har i andra länder sett många plägseder, men aldrig nigon, som lemnat ett så lifligt och kärt minne. För nägra dagar sedan var jag närvarande vid en högst ovanlig händelse, som tilldrog sig på Quai Yalmy. En ung flicka tvättade kläder vid brädden af kanalen, men tappade dervid en näsduk, och föll i vattnet, då hon skulle taga upp den igen. En hop folk, som voro vittnen till händelsen, sprungo skrikande af och an, men ingen försökte rädda den drunknande fiickan. Då kom ett ungt, modernt klädt fruntimmer; så fort hon fått veta hvad som var på färde, tog hon af sig hatt och schal och kastade sig i vattnet; mer än tre gånger arbetade hon att rädda den drunknande; slutligen kommo tre unga män till bjelp och förde begge fruntimmerna i land. Den hjeltemodiga flickan är aktris och heter Adele Chevalier. Hon sattes i en hyrvagn och beledsagades af folkmassan hem till sin bostad, under jublande bifall.