elsa — att lefva i lugn två månader — att genom-
å en brunnskur. Hans nit för statens väl växte
rimligt, men förgäfves: hans kunglige herres omsorg
m hans helsa växte i samma mån, och herr Thicrs
isiter i palatset blefvo likaledes tätare. Om konun-
en endast ville rådfråga honom om de mest helande
atten för herr Guizot, så skulle den sednare otvif-
elaktigt hafva föredragit en annan läkare. Frågan
r nu: skall herr Guizot resa och Thiers efterträda
ionom? Alla vetande försäkra, att så är; men litet
var vet, att äfven vetande kunna blifva förda bak-
mm ljuset.
Domstolarne härstädes hafva nu för tiden hvarje
ecka någon process, som härleder sig från kollisio-
rer mellan aktörer, teaterdirektörer och utgifvare af
idningar. Förra veckan vann demoiselle Georges
kadecrsätltning af Odeon-teaterns direktör, och nu
ar m:r Loyau de Lacy aktionerat Le Constitution-
rel för ett anfall på hans dram: Le Leys dEvreux.
Författaren har, med sitt yrkes vanliga lättreUighet,
krifvit ett dundrande b:ef till recensenten, i hvilket
van utan tvifvel bevisat, att kritiken är en tredub-
vel åsna, författaren sjelf deremot ett stycke qvin-
essens af Racine, Shakespeare och Schiller; men Le
Constitutionne!s redaktion vägrade att trycka bref-
vet, och i följd häraf gjorde herr de Lacy anspråk
så skadeersättning. Efter enlång öfverläggning döm-
Je rätten likväl, ganska rättvist, att en författare,
som utgifver ett arbete, och synnerligen ett för tea-
ern, måste underkasta sig pressens granskning,samt
utt den omständigheten, att författaren blifvit namn-
vifven eller påpekad, icke berättigar honom till att
ordra införandet af ett svar i tidningen. Man hop-
s, att detta utslag skall göra ett slut på de änd-
ösa epistlarna från fuskande skriblerer, hvilka anse
idningarnes spalter bestämda för klagoutgjutelserna
rån en sårad fåfänga eller sjelfuppblåst okunnighet.
Franska litteraturens ohyra, vaudevillförfattarne af
tredje rangen, äro högeligen förgrymmade öfver detta
domslut; men alla förståndiga inse dess rättvisa och
beundra dess vishet.
Jag har nyss kommit tillbaka från Nanterre, en by
på en half mils afstånd från Paris, der jag åskådat
La Rosicre-festen, en gammal och intagande cere-
moni — en skön lemning af den fina och ridderliga
tid, då qvinnodygd ansågs helig och icke var sin e-
gen enda belöning. Blomsterkröningen försiggick i
den gamla landtkyrkan, i närvaro af en betydlig folk-
mängd, hvaribland jag såg åtskilliga glachandskar
från hufvudstaden. Klockan 3 eftermiddagen begåf-
vo sig mairen och hans skrifvare, municipalrådet och
nationalgardet i uniform till det hus, der la jeune
rosicre bodde, för att hemta henne derifrån och
föra henne till mairens hus samt vidare till kyrkan.
Hon var hvitklädd och åtföljdes af tjugu unga barn-
domsvänner och leksystrar, på samma sätt klädda. I
mairens hus upplästes utlåtandet af den allvarsamma
arcopag, som gifvit henne priset för dygd. Den lilla
kyrkan var alldeles öfverfylld. Den vördnadsvärde
kyrkoherden välsignade kronan, och denna rena sin-
nebild sattes på den rodnande flickans hufvud, hvar-
efter hon, under musik, återfördes till sin familj.
Invånarne i Nanterre säga, att aldrig någon flicka,
som blifvit blomsterkrönt, sedermera fallit. Jag har
i andra länder sett många plägseder, men aldrig ni-
gon, som lemnat ett så lifligt och kärt minne.
För nägra dagar sedan var jag närvarande vid en
högst ovanlig händelse, som tilldrog sig på Quai Yal-
my. En ung flicka tvättade kläder vid brädden af
kanalen, men tappade dervid en näsduk, och föll i
vattnet, då hon skulle taga upp den igen. En hop
folk, som voro vittnen till händelsen, sprungo skri-
kande af och an, men ingen försökte rädda den
drunknande fiickan. Då kom ett ungt, modernt
klädt fruntimmer; så fort hon fått veta hvad som
var på färde, tog hon af sig hatt och schal och ka-
stade sig i vattnet; mer än tre gånger arbetade hon
att rädda den drunknande; slutligen kommo tre un-
ga män till bjelp och förde begge fruntimmerna i
land. Den hjeltemodiga flickan är aktris och heter
Adele Chevalier. Hon sattes i en hyrvagn och be-
ledsagades af folkmassan hem till sin bostad, under
jublande bifall.