Vi, som äro kyrkans tjenare, kunna väl icke an-
nat än gilla och godkänna den kristliga tanke
hvarpå det nya straffsystemet är grundadt, så
vida vi icke vilja påstå, att den förmedling, kri-
stendomens försoningslära erbjuder den fallna
menskligheten, endast lår gälla inför Gud, men
aldrig inför menniskor. Vi kunna visst hysa
minga betänkligheter, som framställa sig vid ef-
tersinning af menniskornas okunnighet och för-;
domar, råhet och förderf. Men den ena stats-
makten har redan tagit på sitt ansvar de vådliga
följderna. Steget kan väl vara vågadt, men nå-
got bör man väl våga, då frågan gäller slägtets
räddning. Utan fara har ännu ingen ting stort!
blifvit uträttadt på jorden. Och vådan blir min-
dre om viljan är stark och allmän att med sam-
lade krafter rädda de förtappade, samla de för-
viliade och upptaga de öivergifne. Ty härom
och om ingen ting mindre anser jag frågan vara:
en fråga vigtigare än alla representationsförslag,
ty det gäller mensklighetens egen representa-
tionsrätt. Frågan gäller att göra kristendomens
grundsatser tillämpade i lifvet, ja, rena sjelfva
det kristliga begreppet ifrån hedniska villosatser.
Man anser tiden ännu icke vara mogen, men när in-
träffor denna mognad, så länge lagarne i stället
alt förädla och förbättra, endast förnedra och för-
vilda? Låt blott den sanningen öfvergå till de
ertappades ölvertygelse, att samhället hvarken
vill genom skamstraff plåga eller vanära, endast
genom det ensliga om än hårda fingelset för-
bättra och återföra, hvilket välgörande inflytande
skall ej detta utöfva på dessas sinnelag och själsför-
ändring. Jag kan för min del således icke annat än
godkänna den upphöjda grundsats, hvarpå den nya
strafflagen hvilar, och tror, att om vi efter mo-
gen pröfning befrämja dess antagande och e-ter-
lefnad, vi utgöra ett mera verksamt miss:ons-
sällskap till Kristendomens utbredande inom vårt
eget land, än det som bildat sig att sprida dess
läror i fremmande länder.
Må detta vara en öfverdrifven förboppning,
som verlden gäckar. Hvad mer: jag vill åtmin-
stone glädja mig åt det frö, som blifvit utkastadt
till något herrligt och stort, till något verkligt
bättre, än det närvarande jemmerfulla tillståndet,
om än det ej hinner att utveckla sig och bära frukt
förrän i aflägsna tider. Ty svårigheterna äro
många och i ssmma mån stora, som vi länge för-
summat att taga riktig vård om våra medmenni-
skor. - Flera betänkligheter möta äfven vid sjelf-
va förslaget, sådant det finnes framstäldt i utsk:s
memorial. Af de två systemer, som blifvit an-
vände vid fängelsestroffet, ger jag företräde åt det
Pennsylvaniska, emedan de: fullkomligt skiljer fån-
gen från dåligt säliskap, hvilket ingen klassifika-
tion afbjelper, och efter sednare förändringar til-
låter arbete ccb undervisande besök. Det Au-
burnska med samarbete om dagarne under tyst-
nad retar till öfverträdelse och derpå följande
disciplinarstraff, hvarigenom hämnd och bitterhet
underhållas, och är dssutom genom arbetsrum,
matsalar, sjukrum och mångdubbel bevakning be-
tydligt kostsamt. Då utsk. föreslår enslighets-
fängelse för 6 och 7 graderna och således för
mindre brott svårare fängelse, än för de större i
öfrige grader, synes en orältvisa uppkomma, så
vida ej stadgadt blir, att af längre tids ådömdt
fängelse skola de 2 första åren tillbringas i en-
samhetsfängelse med afdrag efter stadgad propor-
tion. Det fängelse, hvilket såsom urbota straff
ådömes, ej efter ensamhetsprincipen, bör serskildt
utmärkas såsom förenadt med straffarbete, till
skillnad från det, som undergås vid förvandling
af böter och är af lindrigare art. Dessutom torde
befinnas alltför betänkligt, att alldeles afskaffa
valten- och brödstraffen. De äro ej fysiskt afflik-
tiva i annat afseende än att fängelset i och för sig
medför fysiskt lidande och verkar genom kropps-
lig späkning ett hårdt sinnes tuktan, ett förhär-
dadt samvetes väckelse. Till tidens förkortande
böra de jemväl befinnas ändamålsenliga för flera
fängelsegraders straffarter, enligt förra Lagkom-
mittens förslag.
På dessa och de flere anmärkningar, som förut
blifvit gjorda, nödgas jag yrka återremiss, men
med den uttryckta önskan, att högvördige stån-
det i principen ville antaga det fängelsesystem,
som den nya strafflagen föreslår.