Upsala vara författare till detta och flera föregå
ende bref till Deutsche Allg. Zeitung, hvari um
gefär lika vrängda framställningar om andra ämner
förut förekommit. Vi vete väl, att det i allmän-
het är en grannlaga sak, att sålunda gissningsvis
uppgifva ett namn för anonyma artiklar, men v.
tro oss vid detta tillfälle, just i anseende till bref:
vets nedriga innehåll, göra professor Palmblad er
tjenst med att härigenom sätta honom i tillfälle
att gifva en dementi deråt, ifall ban ej har någor
del i saken, och det så mycket hellre, som det
är allmänt kändt, att hr Palmblad åtminstone
tillförene korresponderat med samma tidning oct
alt hans bref burit samma signatur som den nu
ifrågavarande artikeln.
AU
— Från de landsorter, till hvilka regeringen
beslut i arfsfrågan hunnit sprida sig, har dagen
post tillfört varma yttringar af glädje och be
låtenhet.
Man läser i Gefleborgs läns tidning den 23
dennes: Den med gårdagens post hitkomna un.
derrättelsen, det den lika arfs- och giftorätten blif.
vit af H. M. Konungen sanktionerad, emottog:
äfven här med lifligaste tillfredsställelse. Den ut
gjorde samtalsämnet för dagen i alla sällskap, och
föranledde en subskriberad middag, hvilken likväl
ej kunde få den utsträckning, som vi hört flers
önskat, då den gafs samma dag. Utgången al
arfsfrågan väckte dock här lika allmänt intresse,
som på någon annan ort i riket, der den möjli-
gen gilver anledning till mera eklatanta opinions-
yttringar., -
I Östgötha Correspondenten är likaledes in-
tagen en uppmaning att fira sanktionen å lagen
om lika arfsrätt genom en middag i Linköping.
I Jönköpingsbladet lises följande korta, men
träffande reflexioner:
Konungens beslul om den lika arfsrätten.
Den vigtigaste underrättelse, som bref från Stock-
holm meddelat oss, är det såsom fullt säkert upp-
gifna ryktet, alt Konungen i en konselj, som hölls i
Thorsdags (den 45), bifallit Ständernas beslut om all-
mänt införande af lika arfsrätt emellan qvinna och
man.
Saken är redan isig sjelf af stor betydenhet. Likväl
blir dess afgörande på della sätt och i dessa dagar
af en ännu mycket vidsträcktare betydelse, då den
onekligen måste betraktas såsom ctt af regeringen
gifvet omisskänligt tecken åt nationen. Det är en
handling, som tillika är en demonstration emot de
Adels- och Prestligor på riksdagen, som, sedan de
med förnekande af allt hvad historien, förnuftet och
tidehvarfvets ande fordra, gjort så många af folkets
rättmätigaste och billigaste fordringar om intet, slut-
ligen läto i sina kretsar förljuda, att Konungen icke
skulle våga i arfsfrågan decidera mot dem. Hvilken
fräckhet! Och sådant nödgas man höra ifrån det stånd
som benämner sig thronens stöd? — det stånd, som
oupphörligen åberopar historien, glömmande histo-
riens intyg, att aldrig nägra faror, några kränkande
hotelser nånsin emot konunga-makten och thronen
örsports från annat håll, än just Adeln, häruti stun-
lom understödd af prelaturen.
—