Upsala vara författare till detta och flera föregå ende bref till Deutsche Allg. Zeitung, hvari um gefär lika vrängda framställningar om andra ämner förut förekommit. Vi vete väl, att det i allmänhet är en grannlaga sak, att sålunda gissningsvis uppgifva ett namn för anonyma artiklar, men v. tro oss vid detta tillfälle, just i anseende till bref: vets nedriga innehåll, göra professor Palmblad er tjenst med att härigenom sätta honom i tillfälle att gifva en dementi deråt, ifall ban ej har någor del i saken, och det så mycket hellre, som det är allmänt kändt, att hr Palmblad åtminstone tillförene korresponderat med samma tidning oct alt hans bref burit samma signatur som den nu ifrågavarande artikeln. AU — Från de landsorter, till hvilka regeringen beslut i arfsfrågan hunnit sprida sig, har dagen post tillfört varma yttringar af glädje och be låtenhet. Man läser i Gefleborgs läns tidning den 23 dennes: Den med gårdagens post hitkomna un. derrättelsen, det den lika arfsoch giftorätten blif. vit af H. M. Konungen sanktionerad, emottog: äfven här med lifligaste tillfredsställelse. Den ut gjorde samtalsämnet för dagen i alla sällskap, och föranledde en subskriberad middag, hvilken likväl ej kunde få den utsträckning, som vi hört flers önskat, då den gafs samma dag. Utgången al arfsfrågan väckte dock här lika allmänt intresse, som på någon annan ort i riket, der den möjligen gilver anledning till mera eklatanta opinionsyttringar., I Östgötha Correspondenten är likaledes intagen en uppmaning att fira sanktionen å lagen om lika arfsrätt genom en middag i Linköping. I Jönköpingsbladet lises följande korta, men träffande reflexioner: Konungens beslul om den lika arfsrätten. Den vigtigaste underrättelse, som bref från Stockholm meddelat oss, är det såsom fullt säkert uppgifna ryktet, alt Konungen i en konselj, som hölls i Thorsdags (den 45), bifallit Ständernas beslut om allmänt införande af lika arfsrätt emellan qvinna och man. Saken är redan isig sjelf af stor betydenhet. Likväl blir dess afgörande på della sätt och i dessa dagar af en ännu mycket vidsträcktare betydelse, då den onekligen måste betraktas såsom ctt af regeringen gifvet omisskänligt tecken åt nationen. Det är en handling, som tillika är en demonstration emot de Adelsoch Prestligor på riksdagen, som, sedan de med förnekande af allt hvad historien, förnuftet och tidehvarfvets ande fordra, gjort så många af folkets rättmätigaste och billigaste fordringar om intet, slutligen läto i sina kretsar förljuda, att Konungen icke skulle våga i arfsfrågan decidera mot dem. Hvilken fräckhet! Och sådant nödgas man höra ifrån det stånd som benämner sig thronens stöd? — det stånd, som oupphörligen åberopar historien, glömmande historiens intyg, att aldrig nägra faror, några kränkande hotelser nånsin emot konunga-makten och thronen örsports från annat håll, än just Adeln, häruti stunlom understödd af prelaturen. —