nedrade — den från sin usurperade thron nedstötta? Den unge milaren svarade icke härpå. Han kände, att här uttalade sig de skarpaste motsatser, och då han icke fann sig befogad, åtminstone icke i detta ögonblick, att strida om konst och dess ingifvelser, åtnöjdes han med att låta sina blickar tala, och den eld, som lågade deri, gjorde, at! den skygga nunnan hastigt lät föremålet för samtalet falla, och endast gjorde den qvinliga känslan gällande, som rådde till en hastig flykt. Hon steg upp och gick stadigt utföre stegen; sedar mera flög än gick hon genom den ensliga kyr kans gångar, och kom andtruten och utmattad til sin cell. Den unga nunnans starka och energiska natu gjorde denna händelse afgörande för hela henne tillvarelse. Ala spår efter striden af de med tr och tvifvel lika svårt betungade stunderne visad sig nu så friska för bennes själ och en annan Oo förklarlig känsla förenade sig dermed. Den va framkallad af konstnärens persön; hon förvexlad skaparen med dess verk, hon visste icke, om ho skulle ära och tillbedja — eller fördöma och fl denne yngling, med den talande blicken, med de rena, sköna, af mörka lockar skuggade pannar med den mildt leende munnen. Han stod vi ingången till lifvets och konstens allra heligaste en gåtlik, hemlighetsfull skepnad, lockande oc åter frånstötande. Han var sjelf sitt verk, elle snarare, hans verk var han sjelf, Samma djerf het, samma frihet och samma skönhet. Han sat på riddaren S:t Georgs stolta häst, icke legenden riddare, utan lifvets, det underbara, färger oc flammor spridande lifvets, och då han syntes s