nedrade — den från sin usurperade thron ned-
stötta?
Den unge milaren svarade icke härpå. Han
kände, att här uttalade sig de skarpaste motsatser,
och då han icke fann sig befogad, åtminstone icke
i detta ögonblick, att strida om konst och dess
ingifvelser, åtnöjdes han med att låta sina blickar
tala, och den eld, som lågade deri, gjorde, at!
den skygga nunnan hastigt lät föremålet för sam-
talet falla, och endast gjorde den qvinliga käns-
lan gällande, som rådde till en hastig flykt. Hon
steg upp och gick stadigt utföre stegen; sedar
mera flög än gick hon genom den ensliga kyr
kans gångar, och kom andtruten och utmattad til
sin cell.
Den unga nunnans starka och energiska natu
gjorde denna händelse afgörande för hela henne
tillvarelse. Ala spår efter striden af de med tr
och tvifvel lika svårt betungade stunderne visad
sig nu så friska för bennes själ och en annan Oo
förklarlig känsla förenade sig dermed. Den va
framkallad af konstnärens persön; hon förvexlad
skaparen med dess verk, hon visste icke, om ho
skulle ära och tillbedja — eller fördöma och fl
denne yngling, med den talande blicken, med de
rena, sköna, af mörka lockar skuggade pannar
med den mildt leende munnen. Han stod vi
ingången till lifvets och konstens allra heligaste
en gåtlik, hemlighetsfull skepnad, lockande oc
åter frånstötande. Han var sjelf sitt verk, elle
snarare, hans verk var han sjelf, Samma djerf
het, samma frihet och samma skönhet. Han sat
på riddaren S:t Georgs stolta häst, icke legenden
riddare, utan lifvets, det underbara, färger oc
flammor spridande lifvets, och då han syntes s