vi veta mer än väl, att man på vissa håll icke spar beskyllningar mot akademien) att den vill bereda sig utväg, att. i händelse företaget icke krönes med önskad framgång, kunna skydda sig mot tadlet bakom underordnade aukto:iteters opinionsyttringar. Detta förfarahde anser jag icke akademien värdigt, icke eller nödvändigt, ty jag hyser den tanka om Kongl. landtbruksakademien, att dess kunskaper i hvilket ämne som belst rörande Sveriges landtbruk äro vida öfverlägsna hushållssällskapens. Men det egentliga skälet, hvarföre jag anser mig böra af all min förmåga arbeta emot ett sådant öfverlåtande åt hushållssällekapen af bestämmandet, om ock blott i önskningsväg, af racerna wid de serskilte bolländerierna, är att jag fruktar, det de alla komma att stadna med sitt val på någon af de 2:ne engelska racerne. De kunna alltså icke gerna göra annorlunda, ty då akademien, med fördömande af allt annat, framhåller endast dessa båda racer, är det väl att förmoda, det hushållssällskapen, ledde dels af aktning för akademien, dels af den hos oss svenskar merendels inneboende beundran för och begär efter utländskt, skola icke ens sätta i frågal någon annan race än Ayrshire eller Pembroke. Engelska racer äro dock de, som, enligt min öfverlygelse, minst af alla passa för Sverige. Jag har länze hyst denna öfvertygelse och jag vågade, då denna fråga första gången förevar inom landtbruksafdelningen, den 54 Januari 4343, framkomma med mina dubier härutinnan; jag gaf dock vika för pluraliteten och mina tankar i detta ämne yttrades icke i akademien. Sedan dess har min öfvertygelse blifvit ännu mera stärkt rörande Sveriges oförmåga, alt med nytta tillegna sig Englands högt förädlade boskapracer. Det är en allmän regel att åkerbruket skall gå framom boskapsskötseln eller med andra ord, att åkerbruket skall bedrifvas fullkomligare, skall stå på en högre ståndpunkt än boskapskötseln, och jag tror alt denna regel är sann. Jag fruktar, att den som lagt sig till högt förädlade djur, innan han åstadkommit en motsvarande förädling i sitt jordbruk, förr eller sednare ångrat sin förhastade åtgärd. Också finna vi i alla länder, der åkerbruk och boskapsskötsel gemensamt bedrifvas, att dessa båda grenar af landtbruket stå på ungefär Jemnhög stindpunkt. Rika länder med hög kultur hafva högt förädlade boskapsracer, då tvertom fattigdomen icke uppenbarar sig blott uti den ena grenen al landibruket, utan att finna sin motsvarighet uti den andra. Uti England och Skottland stod för ett sekel: edan landibruket ungefir på samma låga ståndpunkt, som för närvarande hos oss; den högre liggande jorden brukades till åker i treskifte, träde, vintersäd, vårsäd, de lägre trakt-rna användes till äng eller gemensamt bete. Boskapsafveln var på den tiden dålig, den föddes om vintern med hafrehalm och om sommaren på dåligt bete, och bar alla tecken till uselhet och magerhet, som åtfölja en sådan fodring, hvartill motstycken återfinnas uti de fiesta landtbruk inom vårt fådernesland. Men ungefär vid den tiden började uti Englands landtbruk ett lifligt och rationelt sträfvande, betesmarkerna fördelades och inhägnades, rofkulturen och foderodling i allmänhet infördes, och hand i hand med dessa framsteg i det egentliga åkerbruket gick äfven boskapsskötselns förädling, så alt de båda nu uppnått en höjd, dit intet annat land i Europa kan berömma sig al att hafva hunnit. En riklig, ja öfverflödig tillgång på rotfrukter och andra kraftiga fodervexter, hemtade nära heia året direkte från fältet och förelagde den välmående boskapen, att äta hvad den lyster och förtrampa återstoden till gödsel, se der hvad som mer än alla, om äfven med största klokhet ledda, kroasieringar och urval af afveldjur, torde bidragit till racernas förädling. Och från ett sådant land, der man, gynnad af en mild natur och fördelaktiga -ocia!a förhållanden redan uppnått en grad af kultur, dit vi aldrig kunna hinna, der man åtminstone för boskapen icke vet af någon brist, vill man hemta djur till Sverige, det fattigaste och af alla Europas åkerbrukande länder det minst bördiga, för alt låta dem svälta tillsammans med landets öfrige bebyggare, så menniskor som boskap. Många generationer skolaicke födas, förr än de införskrifne racerna antagiliandets karakter och nedsjunkit till ungefärligt lika punkt med den inhemska. Sverige går onekligen framåt i kultur, en allvarlig sträfvan till något bättre röjer si3 sedan ett par decennier så väl i åkerbruk som boskapsskötsel, hvarom åtskilliga egendomar i södra och medlersta delarne af riket bära vackra vitlinesbörd, men hvarken är denna kultur ännu så allmän, eller kan den, en oblid natur till trots, någonsin binna den höjd, att vi kunna ställa OSS i paritet med det bist kultiverade land i Europa. Minga införskrifningar af boskap så väl från England som Tyskland och Danmark hafva också skett under de sednare åren, och jag tror, att de, som gjort sina uppköp från dessa sednare länder, snarare haft skäl att vara nöjda in de, som förskrifvit från det första. Att upphandling af engelsk boskap skett af några jordegare 1 preussilarat cc helålne SA maÅft 2 4 os