vi veta mer än väl, att man på vissa håll icke spar
beskyllningar mot akademien) att den vill bereda
sig utväg, att. i händelse företaget icke krönes med
önskad framgång, kunna skydda sig mot tadlet bak-
om underordnade aukto:iteters opinionsyttringar.
Detta förfarahde anser jag icke akademien vär-
digt, icke eller nödvändigt, ty jag hyser den tanka
om Kongl. landtbruksakademien, att dess kunska-
per i hvilket ämne som belst rörande Sveriges
landtbruk äro vida öfverlägsna hushållssällskapens.
Men det egentliga skälet, hvarföre jag anser mig
böra af all min förmåga arbeta emot ett sådant
öfverlåtande åt hushållssällekapen af bestämman-
det, om ock blott i önskningsväg, af racerna wid
de serskilte bolländerierna, är att jag fruktar, det
de alla komma att stadna med sitt val på någon
af de 2:ne engelska racerne. De kunna alltså icke
gerna göra annorlunda, ty då akademien, med för-
dömande af allt annat, framhåller endast dessa
båda racer, är det väl att förmoda, det hushållssäll-
skapen, ledde dels af aktning för akademien, dels
af den hos oss svenskar merendels inneboende beun-
dran för och begär efter utländskt, skola icke
ens sätta i frågal någon annan race än Ayrshire
eller Pembroke. Engelska racer äro dock de,
som, enligt min öfverlygelse, minst af alla passa
för Sverige. Jag har länze hyst denna öfverty-
gelse och jag vågade, då denna fråga första gån-
gen förevar inom landtbruksafdelningen, den 54
Januari 4343, framkomma med mina dubier här-
utinnan; jag gaf dock vika för pluraliteten och mina
tankar i detta ämne yttrades icke i akademien.
Sedan dess har min öfvertygelse blifvit ännu mera
stärkt rörande Sveriges oförmåga, alt med nytta
tillegna sig Englands högt förädlade boskapracer.
Det är en allmän regel att åkerbruket skall gå
framom boskapsskötseln eller med andra ord, att
åkerbruket skall bedrifvas fullkomligare, skall stå på
en högre ståndpunkt än boskapskötseln, och jag tror
alt denna regel är sann. Jag fruktar, att den som
lagt sig till högt förädlade djur, innan han åstad-
kommit en motsvarande förädling i sitt jordbruk,
förr eller sednare ångrat sin förhastade åtgärd. Ock-
så finna vi i alla länder, der åkerbruk och boskaps-
skötsel gemensamt bedrifvas, att dessa båda gre-
nar af landtbruket stå på ungefär Jemnhög stind-
punkt. Rika länder med hög kultur hafva högt
förädlade boskapsracer, då tvertom fattigdomen
icke uppenbarar sig blott uti den ena grenen al
landibruket, utan att finna sin motsvarighet uti den
andra. Uti England och Skottland stod för ett se-
kel: edan landibruket ungefir på samma låga stånd-
punkt, som för närvarande hos oss; den högre lig-
gande jorden brukades till åker i treskifte, träde,
vintersäd, vårsäd, de lägre trakt-rna användes till
äng eller gemensamt bete. Boskapsafveln var på
den tiden dålig, den föddes om vintern med haf-
rehalm och om sommaren på dåligt bete, och bar
alla tecken till uselhet och magerhet, som åtfölja
en sådan fodring, hvartill motstycken återfinnas
uti de fiesta landtbruk inom vårt fådernesland.
Men ungefär vid den tiden började uti Englands
landtbruk ett lifligt och rationelt sträfvande, be-
tesmarkerna fördelades och inhägnades, rofkultu-
ren och foderodling i allmänhet infördes, och hand
i hand med dessa framsteg i det egentliga åker-
bruket gick äfven boskapsskötselns förädling, så
alt de båda nu uppnått en höjd, dit intet annat
land i Europa kan berömma sig al att hafva
hunnit. En riklig, ja öfverflödig tillgång på rot-
frukter och andra kraftiga fodervexter, hemtade
nära heia året direkte från fältet och förelagde
den välmående boskapen, att äta hvad den lyster
och förtrampa återstoden till gödsel, se der hvad
som mer än alla, om äfven med största klokhet
ledda, kroasieringar och urval af afveldjur, torde
bidragit till racernas förädling. Och från ett så-
dant land, der man, gynnad af en mild natur och
fördelaktiga -ocia!a förhållanden redan uppnått en
grad af kultur, dit vi aldrig kunna hinna, der
man åtminstone för boskapen icke vet af någon
brist, vill man hemta djur till Sverige, det fatti-
gaste och af alla Europas åkerbrukande länder
det minst bördiga, för alt låta dem svälta tillsam-
mans med landets öfrige bebyggare, så menni-
skor som boskap. Många generationer skolaicke
födas, förr än de införskrifne racerna antagilian-
dets karakter och nedsjunkit till ungefärligt lika
punkt med den inhemska.
Sverige går onekligen framåt i kultur, en all-
varlig sträfvan till något bättre röjer si3 sedan
ett par decennier så väl i åkerbruk som boskaps-
skötsel, hvarom åtskilliga egendomar i södra och
medlersta delarne af riket bära vackra vitlines-
börd, men hvarken är denna kultur ännu så all-
män, eller kan den, en oblid natur till trots, nå-
gonsin binna den höjd, att vi kunna ställa OSS i
paritet med det bist kultiverade land i Europa.
Minga införskrifningar af boskap så väl från Eng-
land som Tyskland och Danmark hafva också
skett under de sednare åren, och jag tror, att de,
som gjort sina uppköp från dessa sednare länder,
snarare haft skäl att vara nöjda in de, som för-
skrifvit från det första. Att upphandling af en-
gelsk boskap skett af några jordegare 1 preussi-
larat cc helålne
SA maÅft 2 4 os