derlagda skäl för sig. Att på förnuftiga grunder bearbeta folket, är således rätt; likasom å andra sidan, att stödja sig på dess tänkesätt och meningar, när de hafva denna källa. En annan egenhet i biskopens yttrande består i att skylla den allmänt tilltagande demoralisationen på det föreslagna straffsystemet. Då detta ännu ej blifvit antaget, och således vid ingen domstol, i ingen domsaga, kunnat verka, så faller sig beskyllningen obegriplig. Men den liknar mycket -hvad vi för ett par decennier tillbaka hörde sägas i skolväg. En mycket grundlig ledamot af den s. k. stora kommitteen, som på 4820-talet satt öfver rikets undervisningsverk, förmenade, att den så allmänt öfverklagade lösligheten i studier, okunnigheten och slarfvet hos ungdomen, förskref sig från de då projekterade nya läromethoderna. Dessa skulle således hafva varit till den grad förderfliga, att de skadade redan innan de infördes. En så förundransvärd kraft lärer, efter den biskopliga tankan, äfven det nya lagverket hafva. Sedan vi oförställdt yttrat våra tankar öfver biskop Hedrens votum i den stora principfrågan, må vi tillägga några ord för egen räkning. Utrymmet kan icke nu tillåta oss att ingå i den stora Strafflagsfrågans undersökande i och för sig sjelf. Den har både ur religiös, filosofisk, juridisk och ekonomisk synpunkt så många gånger blifvit grundligen belyst, att förmodligen ingen, som till följe af sin karakter är åtkomlig för skäl, eller som, öfverhufvud, begriper saken, icke derom stadgat sin öfvertygelse. Vi tillåta oss derföre här blott tvenne frågor, för hvilkas besvarande vi vädja till allmänna vettet: 4:o huru kan man betvifla möjligheten, att hålla Sveriges knappt 3 millioner starka befolkning (i ett nordiskt klimat och utan sydländningens häftiga passionerade lynne) i slyr utan spö, ris, prygel, och andra menniskoförderfvande straff, då sådant visat sig möjligt hos flere andra vida folkrikare och svårhandterligare nationer? 2:o hvad rättighet har Samhället, såsom enhet eller person betraktadt, att a) göra ett ondt tio gånger värre; b) taga en fallen varelse och ytterligare förderfva den till kropp och själ för tid och evighet; ce) göra återgång till det goda och förbättring omöjlig; d) öfversålla de öfriga ännu obrottslige individerne med en mängd personer, som ogörligen kunna fortfara att lefva utan att begå nya brott, följaktligen ofreda samhället oupphörligen? — Om rättigheten att begå allt det onda, som i dessa 4 punkter innefattas, icke är någon annan medgifven, huru kan den då tillåtas samhället, som väl borde vara sina medlemmars föresyn i det goda hellre, än att stå öfver alla i formen af en demon, en genom sjelfva sin hittills varande institutionella beskaffenhet ond och förderflig makt? Tvertom skulle vi vilja fortsätta frågan genom att säga: månne det icke måste vara ett christligt samhälles rent af skyldighet: a) att söka utplåna ett skedt ondt så mycket som möjligt, så väl, objective, hos den som genom en begången ogerning lidit (der återställelse är verkställbar), som subjective hos den som begått gerningen, genom dennes förbättring; b) dymedelst upprätta en falien varelse, så attden möjligen till kropp och själ kan räddas för tid och evighet; c) göra återgången till det goda för hvar och en öppen genom gifna, i religionen grundade och förnuftiga vilkor för samma återgång; d) rädda bela den öfriga och ännu obrottsliga samhällspersonalen från faran att antastas al eländige, hvilkas enda lifsuppehälle tvingas att bestå i föröfvande af nya ogerningar? Om läsaren med oss icke lärer kunna undgå alt finna, det staten, just såsom sådan, lika fullkomligen har den sednare skyldigheten, som den icke har den förut anförda rättigheten, så följer lika oemotsägligt, att, då ett samhälle, såsom hos oss, ännu juridiskt befinner sig på ett sådant sätt institueradt, att det — i ren motsalts till hvad som skulle vara — utöfvar en rättighet, hvilken det egentligen alls icke eger, men försummar en pligt, som är en af de heligaste och oundgängligaste; slikt måste tarfva en grundlig förändring. STOCK ITOILM. Med snällpost erhböllo vi på förmiddagen tid