derlagda skäl för sig. Att på förnuftiga grunder
bearbeta folket, är således rätt; likasom å andra
sidan, att stödja sig på dess tänkesätt och menin-
gar, när de hafva denna källa.
En annan egenhet i biskopens yttrande består
i att skylla den allmänt tilltagande demoralisa-
tionen på det föreslagna straffsystemet. Då detta
ännu ej blifvit antaget, och således vid ingen
domstol, i ingen domsaga, kunnat verka, så faller
sig beskyllningen obegriplig. Men den liknar myc-
ket -hvad vi för ett par decennier tillbaka hörde
sägas i skolväg. En mycket grundlig ledamot af
den s. k. stora kommitteen, som på 4820-talet
satt öfver rikets undervisningsverk, förmenade,
att den så allmänt öfverklagade lösligheten i stu-
dier, okunnigheten och slarfvet hos ungdomen,
förskref sig från de då projekterade nya läro-
methoderna. Dessa skulle således hafva varit till
den grad förderfliga, att de skadade redan innan
de infördes. En så förundransvärd kraft lärer,
efter den biskopliga tankan, äfven det nya lag-
verket hafva.
Sedan vi oförställdt yttrat våra tankar öfver
biskop Hedrens votum i den stora principfrågan,
må vi tillägga några ord för egen räkning. Ut-
rymmet kan icke nu tillåta oss att ingå i den
stora Strafflagsfrågans undersökande i och för sig
sjelf. Den har både ur religiös, filosofisk, juridisk
och ekonomisk synpunkt så många gånger blifvit
grundligen belyst, att förmodligen ingen, som till
följe af sin karakter är åtkomlig för skäl, eller
som, öfverhufvud, begriper saken, icke derom
stadgat sin öfvertygelse. Vi tillåta oss derföre
här blott tvenne frågor, för hvilkas besvarande
vi vädja till allmänna vettet: 4:o huru kan man
betvifla möjligheten, att hålla Sveriges knappt 3
millioner starka befolkning (i ett nordiskt klimat
och utan sydländningens häftiga passionerade lynne)
i slyr utan spö, ris, prygel, och andra mennisko-
förderfvande straff, då sådant visat sig möjligt
hos flere andra vida folkrikare och svårhandter-
ligare nationer? 2:o hvad rättighet har Samhället,
såsom enhet eller person betraktadt, att a) göra
ett ondt tio gånger värre; b) taga en fallen va-
relse och ytterligare förderfva den till kropp
och själ för tid och evighet; ce) göra återgång till
det goda och förbättring omöjlig; d) öfversålla de
öfriga ännu obrottslige individerne med en mängd
personer, som ogörligen kunna fortfara att lefva
utan att begå nya brott, följaktligen ofreda sam-
hället oupphörligen? — Om rättigheten att begå
allt det onda, som i dessa 4 punkter innefattas,
icke är någon annan medgifven, huru kan den
då tillåtas samhället, som väl borde vara sina
medlemmars föresyn i det goda hellre, än att stå
öfver alla i formen af en demon, en genom
sjelfva sin hittills varande institutionella beskaf-
fenhet ond och förderflig makt? Tvertom skulle
vi vilja fortsätta frågan genom att säga: månne
det icke måste vara ett christligt samhälles rent
af skyldighet: a) att söka utplåna ett skedt ondt
så mycket som möjligt, så väl, objective, hos den
som genom en begången ogerning lidit (der åter-
ställelse är verkställbar), som subjective hos den
som begått gerningen, genom dennes förbättring;
b) dymedelst upprätta en falien varelse, så attden
möjligen till kropp och själ kan räddas för tid
och evighet; c) göra återgången till det goda för
hvar och en öppen genom gifna, i religionen
grundade och förnuftiga vilkor för samma åter-
gång; d) rädda bela den öfriga och ännu obrotts-
liga samhällspersonalen från faran att antastas al
eländige, hvilkas enda lifsuppehälle tvingas att
bestå i föröfvande af nya ogerningar?
Om läsaren med oss icke lärer kunna undgå
alt finna, det staten, just såsom sådan, lika full-
komligen har den sednare skyldigheten, som den
icke har den förut anförda rättigheten, så följer
lika oemotsägligt, att, då ett samhälle, såsom hos
oss, ännu juridiskt befinner sig på ett sådant sätt
institueradt, att det — i ren motsalts till hvad
som skulle vara — utöfvar en rättighet, hvilken
det egentligen alls icke eger, men försummar en
pligt, som är en af de heligaste och oundgängli-
gaste; slikt måste tarfva en grundlig förändring.
STOCK ITOILM.
Med snällpost erhböllo vi på förmiddagen tid-